Sofie

50-årig tant: - Kan du ta lite pengar på kortet och resten kontant?

Expedit: - Javisst!

 Det blir Lasse Kronér som ska guida svenska folket på julafton.
- Jag är en riktig julgris, sa han när han blivit presenterad.

Detta är min mormor, hon heter Rut och fyllde 80 bast i lördags. Hon är en pigg dam som älskar att gå ut och dansa med sin gubbe Gunnar. Hon tycker att kläder som  "normala" 80-åringar klär sig i, är tantiga. Själv handlar hon på B-young. Hon är min absoluta förebild, om jag måste välja. 

Det var alltså i lördags jag var på det omtalade släktpartyt. Vi var väl ca 40 pers, vad vet jag. Jag och släktkalas har ju aldrig riktigt gått hand i hand. Men det var helt okej faktiskt. Kul att se sina kusiner för första gången på typ fem år. Kusinbarnen är nästan ännu roligare att se, för dem förökar sig som jag vet inte vad, i min släkt. Jag har ungefär fått 8 kusinbarn på ett år. Okej, jag överdrev. Men 4 kanske.

Iallafall. Kalaset innebar mat och dricka + massa prat om "vad-gör-du-nuförtiden" osv. Kul. Kanske. Det som däremot var roligt var att se hur jävla uppfostrade mina småkusiner och kusinbarn är. Jag menar, jag gnäller ju alltid på ouppfostrade barn och tycker att föräldrarna är alldeles för slappa i dagens samhälle. Och tydligen gör jag det med all rätt. För i min släkt finns fanimej inte en enda ouppfostrad unge. Jag blir lycklig alltså. Här tackar man för maten, gnäller inte om glass eller andra fettbomber, sitter vid bordet och äter med kniv och gaffel och börjar inte lipa så fort det inte blir som dom själva vill. Jag säger bara en sak: Skulle alla uppfostra sina barn som mina släktingar gör. Då skulle dagens skola (och samhälle) inte se ut som den/det gör!

Förlåt mitt skrytsamma inlägg, mina vänner. Jag kan glädja er med att det finns många andra saker min släkt behöver jobba med - Jag lovar!


Tack för mig.

Motivering lyder: 
"Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft en händelselös kväll/dag med denna brud. Alltid är det någonting, bra eller dåligt, som händer. Det vi har upplevt tillsammans är faktiskt inte av denna värld kan man tycka. Hon bryr sig inte för fem öre vad folk tycker, hon kör verkligen sitt race. Det är kul, för det mesta. Just nu står hon i valet och kvalet och det verkar kännas bra så för hennes del, och det är ju det viktigaste. Att hon sedan satt sig i skolbänken efter 10 år är bara det värt en eloge, mycket imponerande!"

BRA:
Att jag hälsade på min farmor och farfar idag. Man lättar ju lite på det dåliga samvetet då och det känns alltid gött.


ANUS:
Att halva min släkt (typ så) hade sett mig på tv. Icke bra, med tanke på hur jag såg ut. Vilken bild får dem liksom?


Veckans citat:

Citat 1, av Hanna 6 år (kusinbarn):
 Jag: - Vilken klass går du i nu då?
Hanna: - Jag går på lekis.
Jag: - Jaha, vad kul! Då börjar du skolan nästa år då..
Hanna: - Ja! Eller nej, jag går ju redan i skolan. Men man kan säga att jag börjar i första klass.

Citat 2, av farmor:
Farmor: - Alltså, han ser ju så bra ut den där Peter i Bonde söker fru. Och han har ju en sån fin gård. Det är synd att han inte vill ha en fru istället.


HAHA.

 

Hon lovade att göra min porriga lista och jag lovade att göra hennes. Så, here we go:

Sådärja. Kanske ska ta tag i livet nu. Eller inte.

Japp. Som ni nu ser så kommer det inte att bli ett internetcafé i käcka Rydaholm. Gud vad tråkigt! Jag skulle vilja säga såhär: Det är fan inte så konstigt att det sker skadegörelse hit och dit, när det inte finns föräldrar som kan uppfostra sina barn där. Till Rydaholm åkte man när man ville hänga med dom coola människorna. Och i 14-årsåldern är det coolt att pajja saker. Jag är inte ett dugg förvånad. Men frågan jag ställer mig är; Hur fan ska man kunna ha åldersgräns på ett kafe? Ska dom anställa vakter där ute i bushen då? Vilka vill jobba där då? Släpp in alla ungjävlar istället, så att dem slipper slå sönder halva byn. Eller skjuta någon rentav. För det händer där. I Rydaholm händer det mesta. Tack gode gud att jag var Tånnö-bo. OBS! Det finns även trevliga och goa Rydaholmare, även att dem inte är så många.




Ja. Äntligen! Vilken jävla insats dom gör nu. Jag förstår inte varför ungar ska kunna proppa i sig massa godis och cocacola i skolan? Jag har liksom aldrig förstått det. Och tårta på dagis, en gång i månaden?!?!. Herremindag, när jag gick på dagis fick vi tårta högst en gång i halvåret och det var ingen som lipade för det. Jag blir så glad när jag läser det här, för jag vet att det kan gynna så många barn. Tänk att slippa rulla hem från skolan utan att faktiskt orka cykla. Haha. Det kommer ju bli en chock för många barn i dagens samhälle. Iallafall. Detta var helt rätt! I skolan pluggar man, lär sig saker och umgås med vänner. Inte äter 5 negerbollar och dricker 2 burkar läsk. Nänänä! Vänta bara tills jag kommer ut på fältet, då kan dem även glömma tårtan.

Vilken dag!

Idag började dagen med redovisningar inför klassen. Jag kan ärligt erkänna att det aldrig någonsin har varit min grej, trots att jag vill arbeta som lärare. Och som lärare vet vi ju alla att där är man talare inför klassen ständigt. I allafall. Vår grupp redovisade om NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), exempelvis autism, asperger och tourette. Mycket intressant! Min redovisning gick strålande skulle jag vilja påstå. Jag känner mig trygg framför folk idag och blir inte nervös kvällen innan för att man ska upp och prata inför klassen dagen därpå. Och det är en fantastisk känsla. Att kunna stå där och snacka och faktiskt tycka att det är roligt! (Det har jag alltid tyckt när jag står framför små elever iofs). Eftersom jag klagar en hel del på kursen jag läser nu, så vill jag också framhäva någonting postivt; Jag har lärt mig att du dör inte av en redovisning, det är faktiskt roligt och framförallt givande. Folk lyssnar på det jag har att berätta och det är fanimej ganska mycket ska ni veta ;). Nämen allvarligt, credit till den specialpedagogiska kursens upplägg med allt muntligt som finns ideligen. Idag är jag inte ett dugg nervös inför redovisningar och kan glatt ställa mig inför massa människor och babbla. Det är en skön känsla, mina vänner!


Andra lektionspasset idag (Ja, idag hade vi heldag. Yes!) var det en kvinna vid namn Linda som föreläste. Hon har en son, Liam, som har diagnosen Cornelia..blablabla. Denna tjej var 19 år, när hon födde honom. Det var hennes första och fortfarande hennes enda. Han föddes med grav utvecklingsstörning, 1 ofungerande arm med mera, med mera. Idag är killen 12 år. Han har vuxit upp med endast Linda, pappan har aldrig funnits med i bilden. Hon berättade om sjukhusbesök, bråk med kommuner och livet med Liam i allmänhet. Jag grät. Detta var den klockrenaste föreläsning under hela denna terminen. Fan vet om det inte var den bästa någonsin. Vilken tjej! Hon berörde hela vår klass. När hon till och med själv började gråta under tiden hon berättade om Liams första dagar, då var det kört. Det gick rakt in i hela jävla hjärtat. Jag hade unnat varenda jävel högskolan, denna föreläsning. För det är många som hade behövt den, det är jag helt övertygad om.


Det var min dag hittills. Nu ska jag laga mat, sedan ska jag berätta om veckans nyhet i Värnamo.

Puss sålänge.

Idag skriver jag visst om allt som ni begär så: Okej Tess - here we go!

Sommaren 1998



Eller.. eh.. jag minns tyvärr inte så mycket. Typ ingenting faktiskt. Hade du bett om sommaren 1999 hade du fått en uppsats kan jag lova dig!


Så kul var det. Hehe.

På begäran är det tänkt att jag ska berätta lite om min, och många andras, barndomsby. Den heter Tånnö, som ni ser. Där bor ca 300 personer (80% är religösa).. eller något i den stilen. Det finns utöver invånarna, 3 kyrkor, 1 församlingshem, 1 industri och 1 museum. Så, vad fan är det och vänta på? Flytta dit!

Nej, det kanske inte låter så lockande. Kan jag förstå. Men jag kan berätta att Tånnö även har en skola, fritids och ett dagis. Denna skola innehåller ungefär 30 st elever (Rövhål att jag inte kunde hitta någon bild på den vackra byggnaden. Den är i allafall röd - med svarta knutar!). När jag gick i den skolan som barn, fanns det två klassrum på hela skolan. Antar att det är så även idag. I det ena gick 1-3 och det andra 4-6. Vad jag idag tycker om att smälla ihop klasser på det där viset ska vi inte gå in på, men då var jag supernöjd!



Tånnö Kyrka

När man inte gick i skolan på veckorna, så deltog man i olika aktiviteter. Detta utbud fanns i Tånnö:
- Söndagsskola: Sång, Jesus-prat och pyssel. Söndagar kl 10:00.
- Scouterna: Alltid redo, skogsvandringar, läger, spökrundor och lite halleluja på det. Måndagar kl 18:00.
- Vipsklubben: Sång, Predikan och pyssel och knåp. Tisdagar kl 17:00.
- TUIF: (Tånnö ungdomars idrottsförening): All sport mellan himmel och jord i en gympasal på 30 kvadrat. Typ. Onsdagar (tror jag), hela kvällen.
- Buggkurs: Lära sig att bugga tillsammans med 100 andra entusiastiska Tånnö-bor. Bosse Krantz var den eminente ledaren. (Övrigt: Idag är han närmare 60 bast och raggar lammkött på Harrys). Lördagar kl 14-15 sådär.

Japp, så detta hade vi alltså att välja på. Förstår ni att jag blev en lärjunge eller? Kan ju säga att jag var med på allt - utom TUIF. Där gick liksom gränsen redan på den tiden.

Iallafall. När man då hade så här fullt upp på veckorna, som ni ser. Så finns det ju inte mycket tid över. Men när det väl är tid över, jo, då ordnade jag och min följeslagare; Charlotte, en egen liten skola. Den startade i källaren på Trastvägen 10 (mitt hem) och alla åldrar bjöds in för att delta. Sedan tog vi oss friheten att styra och ställa över varenda unge som vågade sig dit (Jag var värst - jag erkänner. Det är ju därför jag gör det jag gör idag). Men för allt det besvär dom tog sig an, så anordnade vi sedan en liten julfest, då vi bjöd på julmust och chokladpudding. Jeeeehaaa, vilken kombination! Ungarna blev glada i allafall och vi välkomnade dem tillbaka till nästa termin.. som blev nästa och nästa.. vi höll på med det där i ett par år tror jag.

När vi tröttnat på skola (Läs: Mina föräldrar hade kastat ut oss), så var det dags att öppna Tånnös första affär! Den fixade jag och Challe ihop på några timmar, sen reggade vi upp bord vid "stora vägen" och slängde upp lite smått och gått. Hanna (en annan fd. vän) fick tyvärr inte medverka på affären, eftersom vi tyckte det blev för trångt att stå tre stycken bakom bordet. Så hennes mormor skällde ut mig och Charlotte för glatta livet. Hon tyckte det var sinnesjukt att inte hennes tjocka barnbarn fick vara med dom coola tjejerna. Än idag skulle den mormorn kunna komma fram och skälla på oss (för både en och annan anledning), det svär jag på. Affärerna gick lysande, det blev liksom "nya centrum" och alla hängde där. Fatta att vi kände oss poppis eller! Grejen är bara den att grabbarna och tjejerna stod ju inte där för att det var det coolaste stället, utan dem stod där för att vi lät allt och alla handla på krita. Såklart. Vem fan tror ni betalade sen liksom?

Nej, nu blev det här skitlångt. Jag tror inte ni orkar läsa mer. Men jag skulle kunna göra delar av Tånnö-livet. Ja, det ska jag göra. För det finns så jävla mycket att berätta, mer än ni kan ana. Jag lovar. Så detta är alltså Tånnö - del 1.

Och tro nu inte att jag är missnöjd med min barndom och vart jag har växt upp. Nej nej. Jag har haft den bästa barndomen ever. Det hade fanimej inte kunnat bli bättre!


Tack för nu. 

Okej. Vad vill ni att jag ska skriva om idag då? Själv har jag liksom no idea..

Motivering lyder: " Den här veckan går segern till en brud jag uppskattar väldigt mycket. Det är henne man går till om man vill äta god mat eller gott fika, för hon är en kock/bagare utan dess like. På fest händer det alltid någonting när vi två är inblandade (senast i lördags.. haha). Men kul har vi iallafall alltid tillsammans, det är en sak som är säker."


Kärlek!

BRA:
- Att Kalmar FF tog Sm-guld såklart. Nu jävlar sätts Kalmar på kartan igen och det är fan på tiden! :)
- Att mina ögon var helt normala och att optikern nu änligen beställt hem nya linser. Gött!
- Att konserten med kören gick strålande. Och kul var det också.


ANUS:
- Att vi har så få föreläsningar. Det stör mig jämt och ständigt. Man känner sig som en jävla eremitkräfta, med tanke på att man ungefär har en föreläsning i veckan. Hit med mer, tack! (Man blir ju iallafall rejält haj på självständigt arbete.. om man tänker positivt alltså).


Jajamensan. Veckan som gått var alltså väldigt positiv och det känns skönt i hjärtat. Undra om det då betyder att denna vecka kommer bli neggo? Hope not.

... men jag har faktiskt inte haft tid idag. Jag är ledsen alltså. Men imorgon lovar jag att utse "Veckans kompis" och "Veckans Bra och Anus". Hoppas ni tittar in då!

För övrigt skulle jag vilja utbringa en skål för en historisk händelse: Kalmars Sm-guld. Grattis som fan!