Sofie

Vilken dag!

Idag började dagen med redovisningar inför klassen. Jag kan ärligt erkänna att det aldrig någonsin har varit min grej, trots att jag vill arbeta som lärare. Och som lärare vet vi ju alla att där är man talare inför klassen ständigt. I allafall. Vår grupp redovisade om NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), exempelvis autism, asperger och tourette. Mycket intressant! Min redovisning gick strålande skulle jag vilja påstå. Jag känner mig trygg framför folk idag och blir inte nervös kvällen innan för att man ska upp och prata inför klassen dagen därpå. Och det är en fantastisk känsla. Att kunna stå där och snacka och faktiskt tycka att det är roligt! (Det har jag alltid tyckt när jag står framför små elever iofs). Eftersom jag klagar en hel del på kursen jag läser nu, så vill jag också framhäva någonting postivt; Jag har lärt mig att du dör inte av en redovisning, det är faktiskt roligt och framförallt givande. Folk lyssnar på det jag har att berätta och det är fanimej ganska mycket ska ni veta ;). Nämen allvarligt, credit till den specialpedagogiska kursens upplägg med allt muntligt som finns ideligen. Idag är jag inte ett dugg nervös inför redovisningar och kan glatt ställa mig inför massa människor och babbla. Det är en skön känsla, mina vänner!


Andra lektionspasset idag (Ja, idag hade vi heldag. Yes!) var det en kvinna vid namn Linda som föreläste. Hon har en son, Liam, som har diagnosen Cornelia..blablabla. Denna tjej var 19 år, när hon födde honom. Det var hennes första och fortfarande hennes enda. Han föddes med grav utvecklingsstörning, 1 ofungerande arm med mera, med mera. Idag är killen 12 år. Han har vuxit upp med endast Linda, pappan har aldrig funnits med i bilden. Hon berättade om sjukhusbesök, bråk med kommuner och livet med Liam i allmänhet. Jag grät. Detta var den klockrenaste föreläsning under hela denna terminen. Fan vet om det inte var den bästa någonsin. Vilken tjej! Hon berörde hela vår klass. När hon till och med själv började gråta under tiden hon berättade om Liams första dagar, då var det kört. Det gick rakt in i hela jävla hjärtat. Jag hade unnat varenda jävel högskolan, denna föreläsning. För det är många som hade behövt den, det är jag helt övertygad om.


Det var min dag hittills. Nu ska jag laga mat, sedan ska jag berätta om veckans nyhet i Värnamo.

Puss sålänge.