Sofie

Denna film sågs av mig och Tess idag. Som sagt, var det första gången på två år som jag besökte en biosalong och jag är faktiskt väldigt tacksam för det nu.

Filmen handlar om Jenna, 13 år. Lever tillsammans med en cancersjuk mamma. Man får följa mammans kamp mot cancern och Jennas ständiga oro för henne. Samtidigt som hon ska hinna med att leva ett normalt tonårsliv.

Jag har ju även läst boken, men måste ändå påstå att filmen var bättre. Massa sjuka småskämt som man skrattade åt; "Hon går med mig - ni kan ju suga av varandra".. hehe. Sedan finns det ju naturligtvis en sorglig del i filmen också. En film du får både skratta och gråta åt. Samuel Haus (Tsatziki) är dessutom med i filmen och han har ju växt upp till en riktig snygging ;). Sen skulle man ju även kunna tänka sig att många tror att filmen är riktad till enbart 14-åringar, men så är det inte. Biosalongen var blandad kompott av åldrar, även om fjortisarna övervägde. Denna filmen berör alla!

Dessutom är ju författaren till boken, Johanna Thydell, en Värnamotjej. Man blir ju lite stolt. Hehe. Kan också avsläja att "I taket lyser stjärnorna" är till vissa delar sann, exempelvis med den sjuka mamman.

Vi som läste inriktning svenska/matte, läste denna boken i vår utbildning. Så Jollan - se filmen!

4 stjärnor av 5 är mitt betyg.

Tja!

Idag är man lagom sliten efter en utekväll på stada igår. Det började med förfest på Linnégatan, som alltid. Spel plockades fram och alkoholen flödade. Sedan blev det Mollys. Som vanligt numera. Efter att ha frusit halvt ihjäl på ditvägen, jävlar i havet vilken kyla. På Mollys var det folk i massor, som alltid. Och underbara vakter också. Det är faktiskt bland de bästa väktare jag har träffat.

Nu är det ju så att folk som arbetar på Mollys har börjat känna igen oss. Det är ju både bra och dåligt, som ni förstår. Bartendern gav en gratis cola till mig exempelvis, det är bra. Vakterna berättade sanningen om vilka som får komma in och inte komma in. Det är inte som ni tror! Det är ju helt klart pooooositivt. Men så har vi ju nackdelarna. Du kan liksom inte vara askalas nån gång, för då kommer du med all säkerhet att få höra det veckan därpå. Och dessutom är lite pinsamt att känna bemanningen på en pub, enbart för att man hänger där ungefär varje helg. Vi måste nog kamma oss lite tror jag. Mer Harrys till folket, liksom!

Så är det. Efter Mollys letade vi upp Tess nyfunna ragg och dennes vänner. Taxin tog hundra år att få tag på, så jag sprang hem. Sedan kom hela gänget efter en tjuga eller så. Då var det bara att dra igång efterfesten. Killarna var 86:or och det märktes tydligt! Alla hästarna stod definitivt inte på plats så att säga! Jag raggade alltså inte, för er som ville veta det. Lammisar är ett avslutat kapitel för min del. Det är liksom inte min grej, det är ju det jag alltid har sagt. Det är bättre jag håller mig i mitt spann, som enligt Tess är mellan 30 och 100. Fast iofs tar jag hellre en 19-åring än en 83-åring. Det lovar jag er!

Kvällen avslutades (äntligen) kl 06:30, då de sista trögskallarna lämnade min lägenhet. Det dröjde 10 minuter, sedan ringde det på dörren och där stod ett av puckona igen: "Hej, vad gör du?"... "Eh, jag ska typ gå och lägga mig".. "Jaha, jag skulle bara vilja ge dig denna (en puss på kinden)".. "Tack och hej!".

Det var kvällen det. Trevligt. Nästa vecka hörde jag talas om att vi äntligen ska steppa loss inne på favvo-Harrys igen, tjoho! 


Nu ska jag på bio, för första gången på 2 år. Det är inte illa pinkat.

Puss & Hej

Ja, detta med skilsmässor är tydligen ett samtalsämne som råkar komma upp ganska ofta på våra förfester. Ganska tråkigt, ellerhur? Jag vet egentligen inte hur det kommer sig, men jag är tydligen som en alien eller något, eftersom jag är det enda skilsmässobarnet i mina kretsar här nere. Eller nej, Steffen är också det, fick jag reda på nyss. Och Jollan såklart. Det är vi.

Iallafall. Mina vänner här nere i sydöst har föräldrar som är lyckliga och bor ihop osv.. Kul. Skönt. Verkligen. Sedan ser man till dem vänner jag har "växt upp" med. Där har inte en jävel föräldrar som är ihop. Förutom ChalleBalle då. Det är sjukt konstigt det där. Det sägs ju faktiskt att skilsmässobarn dras till varandra och det har ju stämt tills jag flyttade ner hit kan man ju säga. Då blev det annat ljud i skällan. Min handledare påpekade tydligt att "av alla skilsmässobarn hon har haft, är det endast två stycken som har lyckats". Kändes ju bra. Men jag kan ju tillägga att jag inte tror ett dugg på det. För jag har fan erfarenhet av att det definitivt inte handlar om, om man är skilsmässounge eller inte.

Ja. Nu är det ju inte så att jag vill försköna bilden av hur det är att vara en skilsmässounge. Verkligen inte. Det finns positiva sidor och likaså negativa. Jag vill däremot klargöra att för min egen del har dem vägt upp varandra. Dem negativa har alltså inte varit större. Naturligtvis hade jag önskat att min mamma och pappa borde kvar i vårt gula tegelhus på Trastvägen 10, i Tånnö. Och hade varit lyckliga tillsammans, med god ekonomi och hela köret. Att jag hade haft ett riktigt hem att besöka när jag tröttnar på Kalmar (händer dock sällan). Att komma hem och fira jul i sitt barndomshem. Det hade varit toppen. Idag får jag välja på att åka till Falkenberg, där jag inte har någon anknytning överhuvudtaget, förutom att mamma bor där (och älsklinghundarna), med ny sambo och sådär. Eller får jag åka till Sävsjö, där min fader bor i en etta som han sover i ungefär en natt i veckan. Typ så. Att dessutom får slippa leka förälder åt sina egna föräldrar är någonting som jag gärna skulle hoppa över. Det har nog varit det allra tyngsta faktiskt.

Men nu måste man ju också kunna vända på steken. Det har jag liksom gjort för längesedan egentligen och vill framförallt tacka mina föräldrar för att dem skiljde sig. Det var absolut inte gjorda för varandra. Idag är dem glada och nöjda på varsitt håll istället (oftast) och jag har insett att det är det viktigaste. Får man inte sympati (pengar, beröm..osv) hos den ene, så får man det oftast hos den andre. Det känns bra i hjärtat. Utnyttjning kanske det kallas i era öron, men inte i mina. Det handlar bara om att föräldrarna tycker olika. Det gör dem oftast inte i ett förhållande, som hållt i 25-30 år. Då växer dem ju mer samman.

Vad vill jag komma med detta nu då? Ingen speciell stans faktiskt. Jag ville liksom bara klargöra lite. 
 
Vill ni veta mer, ring mig! (eller be mig skicka över mitt och Jollans arbete)

På fredag kl 20:45, står underbara Autumn Falls på scenen, på fritidsgården Navet hemma i lilla Värnamoooo. Jag vill då uppmana mina Värnamovänner att gå dit och lyssna. Dem medverkar i Rockkarusellen, som drar igång på fredag (vad jag har fattat det som). Detta är en tävling och innebär alltså att man kan rösta. Så ta era kroppar och bege er dit för en liten lyssning på detta. Det är ju naturligtvis fler band, men jag antar att Autumn Falls lär vara bäst (fjäsk)! Dem har till och med spelat på stora scenen, på Liseberg, då de var i finalister i "Svensktoppen nästa". Det ni! Det är fan inte illa pinkat! Vi fans här nerifrån Sveriges ände vill dessutom hemskt gärna åka och se bandet i finalen (i typ E-tuna, men iallafall)!

Ni kan ju faktiskt gå in och besöka deras hemsida och naturligtvis lyssna lite i förhand på deras låtar: http://www.autumnfalls.se/

Jag kommer tyvärr inte att kunna närvara, då jag måste hålla mig kvar här. Men för er som har chansen; Detta går inte att missa!


(Nu är du skyldig mig en låt på svenska, Martin)

Nu är det väl ändå dags att se till så att riktiga människor får överta detta yrke, det är fanimej på tiden. Detta tog priset, jag mår ILLA!


http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4281692.ab

Tjohej!

Till skillnad från den där ugglan jag såg ut som för ett par veckor sedan, så ser jag numera ut som gulingen på bilden.
Idag fick jag hem detta resultat:
"Ämnesvalet är högst aktuellt och en angelägen fråga inte minst med tanke på läroplanens uppmaning om en skola för alla. Texten är klargörande och problematiserande; ett analytiskt resonemang förs om betydelsen av att handikappanpassa miljön utifrån många olika perspektiv. Intresseväckande och framförallt engagerande".

Betyg: VG

Ja, detta är alltså min lön för den jävla mödan jag lagt ner på mitt arbete. En lön som jag aldrig i livet hade tänkt mig skulle bli så hög. Jag hade väntat mig en massa kompletteringar. Men nix. Inte. Nada. Not.

Det var bara det jag ville säga. Ibland skryter jag lite, det är okej i min blogg.

Detta gjorde min dag, min vecka. Ja, till och med hela jävla månaden. För är det någonting jag vill ha högt betyg på, så är det när jag skrivit om saker jag brinner för.


Bye sålänge.

Nu har jag lipat, mina vänner. Som jag har gråtit. Detta var faktiskt det finaste på länge. Det finaste Bondeparet ever var det. När Emma sjöng "Du är allt", av Sonja Aldén & Shirley Clamp, då föll tårarna vill jag lova. Töntigt eller inte, kalla det vad ni vill. Den låten har jag faktiskt tillägnat min Johanna en gång i tiden, det är typ så jag känner för henne.

Men nu undrar säkert ni hur oromantiska Soffan kan sitta och lipa åt detta jippo. Jo så här är det: Bröllop är enligt mig varje flickas våta jävla dröm. Det spelar liksom ingen roll hur gulligulligt detta blir. Det är liksom bara så jävla coolt samtidigt. Att framförallt våga säga ja till en man. Att våga lova att detta är för evigt. Jag vetifan om jag skulle våga. Men vilja, det skulle jag. Absolut.

Kan inte någon av mina kära vänner komma med en inbjudan snart? Jag är lite sugen och taggad nu faktiskt. Dessutom skulle jag ju vara en suverän toastmadame. Eller? Slänga ihop lite lekar, sånger och tal. Kom igen nu; Anna&Tobbe, Malin&Freppe, Johanna&David, Tilda&Martin, Linn&Tobbe och alla ni andra. Vad väntar ni på?

...

 

Tja!

Ja, jag ville bara visa mig lite. Typ så. Jag har verkligen fullt upp i och med den nya kursen. Det är bild hit och musik dit. Massa massa grejer. Jag kommer få psykbryt. Jag menar; här kommer jag från en kurs där vi knappt satte foten innanför dörrarna på högskolan och nu ska man helt plötsligt tillbringa 50% av hela veckan där. Cirka i allafall. En smärre chock skulle jag vilja säga. Dessutom ska dem mitt i allting börja tjata om C-uppsatsen. Hallå!?!?. Vad är grejen? Jag vill liksom inte tänka på den nu, jag har fullt upp med att tänka ut vad jag ska måla nästa bildlektion. Men nu ska jag inte gnälla, det har jag redan gjort tillräckligt. Jag tycker faktiskt att det var ganska kul i skolan idag. Musik är grejen, det är kanon. Bilden är not my style, men jag har ju Tess som tur är. Hon bedömer och jag tar in. Typ så.

Annars är läget väldigt stabilt. Helgen var rolig som sjutton. Tilda & Martins hamster hade inflyttningsfest (tro det eller ej) och alla var glada i hågen. Efter deras party var det Harrys för hela slanten. Gud vad längesedan man var där alltså. Det är där det händer. Det är bara så. Efter det blev det Corner, såklart. Godaste kebabrullen i stan om jag får säga det själv. Någon mysko TeamSportia-kille raggade lite, men det kunde han ju glömma. Man berättar inte första gången man träffar någon att man är medlem på "Mötesplatsen.se (?)", det är bara inte okej.

Nej, nu är det dags att plugga lite. Här finns det och göra vill jag lova. Inte en lugn jävla stund. Jo, ikväll förresten, en timmas lugn och ro, tillsammans med Emma & Bonde-Magnus och deras bröllop. Det får icke missas!

Ha det bäst, så hörs vi när tiden finns.

Vad fan fanns det egentligen i luften? Vad hände liksom? Jag fattar nada.

Ja, nu är det väl dags och berätta om den omtalade lägerskolan vi var iväg på, jag och klassen. Det hela började med ett upprop hos allas vår Trulle. Så långt kändes allt kanon, och ingen stack ut mer än någon annan (Det var då det). Sedan åkte vi buss ut till Kolboda (Ca 3 mil från Kalmar). Tilda skulle sitta längst fram eftersom hon brukar bli åksjuk, så denna gången fick man inte vara cool nog och sitta i den bakre delen.

Väl framme såg det ut såhär:


Nej, inte riktigt.. hehe. Men i dem där husen däruppe, där hyste dom in oss. Vi hamnade i samma rum, jag och mina kära kompisar. Jag tackar gudarna för att man fick bestämma själv vem man ville dela rum med. Jag tänker mig värsta scenariet om jag hade fått dela med Tattarbruden (en av alla "underbara" deltagare). Efter tilldelning av rum och sådär, delade vi upp sängplatser inne hos oss. Tess fick äran att dela rum med mig eftersom alla andra "råkade" ta ett annat rum, hehe. Snarkvarning utfärdades redan en vecka innan typ.



Såhär sov jag och Tess.

Jahopp. sedan var det dags för Kolbodabanan (tror jag den hette...). Där fick vi inte välja lag, men som tur var hamnade man i ett lag där människorna var hyfsat normala. Det var balansgång, skidgång och pussel som gällde bland annat. Det var faktiskt mycket skojigt och jag fick helt plötsligt högre förväntningar. Kan även bero på att vi vann skidgången, är man vinnarskalle så är man.

Sedan middag och därefter började livet. Eh. Först dans med världens mest uppspelta danslärare. Hon hade på sig kläder från typ Ryssland och tjoade och tjimmade. Vi fick lära oss danser från hela jävla Europa, så nu kan man gå på Grekfest eller Juggefest (om man nu skulle vilja det...). Det var helt okej, men konditionen säger ju sitt i sådana lägen. Gode Gud vad svettigt det var! Därefter in till "bildsalen" och får veta att vi ska "skapa" en egen familj. Hitta på, fantisera ihop o bla bla bla. Till hjälp fick vi silkespapper (tack för det, Tess) och ståltråd. LÄTT match. Eller inte. Först och främst satte vi oss vid fel bord. Lip-Rebecca fick byta plats och tyckte att vi var världens töntigaste för att vi inte kunde byta, hon kom ju faktiskt dit först. Sedan var vi ju gänget, ja, utom 40-åriga (Hon är 86:a, men ser ut och beter sig som 40) Susanne då. Den människan leker man inte bort. Där har ni en jag fick några ryck på under resans gång. Men i allafall: Linnsan byggde en mus, som sedan blev snigeln Bea. Jag knåpade ihop Börje, en grön mus. Tilda gjorde Bruno, en snögubbe. Lena byggde Bettan, en cool jävel. Susanne fixade katten och Tess valen (Jag vettifan vad dom hette, minns inte). Sedan satte vi ihop ett litet skådespel med fantasifjantfigurerna. Efter många om och men kom hela "pjäsen" att handla om pengar, naturligtvis. Det blev bra till slut, vi var typ bäst.


Vårt rum. Exklusivt.

Kvällen gick till sångstund med alla, spela instrument och sjunga tillsammans. Och naturligtvis ett litet popquiz som Janne hade kört år efter år... låtarna var inte helt nya kan jag säga. Men det var skoj. Musiken är ju faktiskt den grej, som jag känner mig mest hemma i. Efter detta blev det idrottsgala på rummet med brudarna och många skratt. Vi var helt slut efter denna dagen. Man är liksom inte van att hålla sig aktiv typ 12 timmar. Min kropp är van vid ungefär 1 timme - högst.
Gick och la oss ganska sent, efter att ha testat så inte mina snarkningar låter genom väggarna. Det gjorde dem. Tess och jag höll iaf igång till halv två tror jag. Sedan snarkade jag tydligen inte alls under natten. Jag andades lika högt som två grisar, men det är ju en annan femma.

Dag två inleddes med frukost för brudarna. Det var sååååå mysigt, tyckte Tilda. Det var bara morgontidningen som fattades där, men brevbäraren lär ju inte ha hittat ut dit. Sedan börjar det värsta på hela resan. Jag hade liksom hitills tyckt att det vart helt okej ändå. MEN, nu ska vi delas in i grupper och sedan leta upp en plats runt campingen, där vi sedan skulle spela upp en teater. Denna teater skulle handla om seder och myter om Kolboda. Herreminjävladag säger jag bara. Min grupp var inte av denna värld. Jag hamnade med sjuka människor, i allafall några. Den ene, "Tattarbruden", som jag kallar henne, kunde allt om Asa-gudarna, Häxor och Satan. Eh. Det är liksom inte helt okej. Jag bad henne hålla truten till slut. En annan tyckte att vi skulle hålla på och planera pjäsen svinlänge, så vi inte hann äta lunch. Och en tredje ser ut som ett barn. Jo, jag säger då det. Det blev en pjäs. Men den var INTE bra. Jag såg hur alla var klara efter typ 45 minuter, själva var vi klara efter 2 timmar. Ungefär. Jag hamnade i fel grupp här som ni förstår och den risken finns alltså när man blandas upp i värsta estetklassen.

Ja, det var typ det. Sen åkte vi hem typ. Som jag längtade. Att umgås med sånt här folk är energislukande. Så när jag kom hem var jag skitskeptisk till denna kurs. Jag och Linnsan liksom. Vi är inga esteter. Vi gillar inte att leka träd och skapa låtsatsfamiljer. Ska man göra det eller? Dessutom gjorde ju många människor att man kände sig fullkomligt normal i den där gruppen och normal har jag fan aldrig varit innan, så varför nu?

Efter dagens dramalektion (Som jag var as-as-as-skeptisk till) kan jag meddela att det har vänt. YES! Jag sa ungefär tjugofem gånger till Tess igår, att jag måste försöka ändra inställning annars kommer detta barka rakt åt helvete. Men nu är jag faktiskt positiv, dem jobbigaste estetjävlarna hamnade i andra klassen och det känns underbart! Dessutom är drama helt okej.. om man liksom får spela lite av "verkligheten" och inte massa trams. Så nu så. Nu ska jag bli bildlärare hörrni. HAHA. Vi får väl se hur länge detta håller i sig. Iallafall tills på måndag skulle jag tro, för då har vi musik och då får jag äntligen vädra min vackra stämma igen. Gött mos.


Jag kan förresten rekommendera Kolboda. Där finns tv med 1,2 och 4:an, micro i samlingsrummet och utdragbar bäddsoffa med risk för fall i sömnen.

Nu har jag kollat upp läget lite, ang. detta med kommentarer i min blogg.

Såhär ser sanningen ut, sedan jag började blogga i Oktober. Detta är antal kommentarer som inkommit alltså:

Tobbe: 1 st

Annelie: 2 st

Rita: 5 st

Johanna: 5 st

Sandra: 5 st

Challe: 13 st

Linn: 23 st

Jollan: 30 st

Mats: 34 st

Tess: 40 st

Tilda: 43 st

Och vinnaren är:


Annapanna Ståhl med  49 st kommentarer. Bra jobbat!

Ni ser ju liksom med egna ögon vilka som behöver kamma till sig. Skäms på er. Och ni ska vara mina vänner, hehe ;).

Sitter och kollar på Kustbevakarna. Detta program är ju en form av humortv på hög nivå.

Här har Kustbevakarna kommit fram till en askalas-full gubbe och följande samtal inleds:

Kustbevakarna: - Vart är din kompis som du körde båten med?

Full gubbe: - Jag vetifan, han borde vara härinne i hytten.

Kustbevakarna: - Hur ser han ut?

Full gubbe: - Han är lite flintsk...lite flintis.. men han är den snällaste i hela världen.

Kustbevakarna: - Okej...

Full gubbe: - Jag fattar inte vart han har tagit vägen, det är som på film.. Han har bara försvunnit.

Kustbevakarna: - Nej, men han kanske gick iland och åt..

Full gubbe: - Nej, för helvete.

Kustbevakarna: - Nähä, han äter inte.. nänä okej.

Kustbevakarna: - Du kanske borde åka en taxi till sjukhuset, det ser ju lite illa ut..

Full gubbe: - Nej nej, för fan. Detta är en baggis.

HAHAHA!

För ett litet tag sedan bad jag er att börja kommentera. Och fram till för ca en vecka sedan har ni varit jätteduktiga. Sen hände något.. Men vad? Det kan inte jag svara på.

Jag blir trött på er, fattar ni inte det? Om ni tycker att jag inte skriver speciellt kul längre kan ni ju framföra det. Men inte ens det kan ni klämma ur er. Nej, skärpning nu. Annars vet ni vad som händer...


BYE!

Hej!

Imorgon ska vi på lägerskola. Alltså jag och min nya klass. Vi ska sova över dessutom. Jag har fan redan hemlängtan. Iallafall. Vi är alltså typ 90 pers som ska samsas under dessa två dagar. Hur det kommer gå är en annan femma. Jag är halvt skeptisk, men det är ju enbart för att kursen "Skapande skola" kanske inte är riktigt jag.. om man säger så.

Men men. Nu ska vi tänka positivt här. Snart ska jag slänga ihop pastasallad. Man ska nämligen ha egen mat med sig. Tro det eller ej. Dessutom har vi fått en "packningslista" från vår kursansansvarige. Vad ska man säga? Ni kan ju bilda er en egen uppfattning om jag berättar vad som stod på den. Så here we go:
- Lakan - men sovsäck är bäst (ej liggunderlag)
- Handdukar
- Toalettartiklar
- Inneskor
- Varma, oömma skor eller stövlar
- Regn/vindplagg
- Varma oömma kläder
- Mössa och vantar
- Gymnastikskor
- Sittunderlag (ex. tidning i plastkasse)
- Liten ryggsäck
- Ev. kamera
- Toalettpapper
- Anteckningsmaterial
- Musikinstrument (om du har nå´t bärbart)
- Ev. öronproppar om du behöver
- Termos
- Plåster
- Mat (1 frukost, 2 luncher, 1 middag, fika/mellanmål, varm & kall dryck, kanske lite godis, ev. medicin)

VAD SÄGER NI NU?

Jag säger ungefär såhär: Inneskor. Javisst, det kan jag köpa om golvet är svinkallt. Men vem fan har "oömma" kläder? Hallå? Det är också väldigt snällt att hon berättar att man ev. kan ta med sig kamera, öronproppar och medicin. Schysst, tack. Men jag börjar liksom bli lite förvirrad när hon skriver plåster. Vad är grejen? Hon måste helt enkelt ha missuppfattat denna grejen och anta att det är ett gruppboende hon ska ta med sig på läger. Eller att vi råkar vara hennes nya elever, som ska börja klass 1C. Droppen är att längst ner på listan står exakt samma sak som det stod på stencilen man fick när man skulle på skolresa i lågstadiet: Ta inte med massa pengar. Jag undrar bara: Vem bestämmer om jag tar med mig 12 kr eller 500 kr?

Jaja. Det blir nog bra det här.

Hej sålänge.

Jag har gråtit en liten skvätt idag. Jag blev så chockad av händelsen med Linn & Tobbe. Jag tackar alla högre makter för att det gick som det gick. Samtidigt är det jävligt sorgligt. Det gör ont i hjärtat liksom.

Tänker på er och vet att ni fixar detta. Tillsammans är ni starka, lätt!

Kärlek!

Tjo!

Ikväll ligger jag hemma i soffan och kollar in Let´s dance. Folk säger ju att det ska vara så himla bra nu eftersom deltagarna är så intressanta. Anledningen till att jag ligger här och inte gör något med mitt liv är enkel: Jag & Tess var på efterfest till klockan sju i morse. Helt crazy hörrni. Det var faktiskt mycket trevligt, även om våra festkompisar var något äldre, haha! Och nej - jag har inte hånglat, sexat eller något annat. Det enda jag gjorde var och rökte. Typ. Och drack förstås.

Tillbaka till Lets dance. Jag måste väl ändå ha en åsikt nu när jag lägger min tid på detta jippo. Och ja, det har jag också. Detta är min absoluta favvo, utan någon som helst jävla tvekan:

... Jag super av lycka ikväll. Jag lovar er!