Sofie

Ja, detta med skilsmässor är tydligen ett samtalsämne som råkar komma upp ganska ofta på våra förfester. Ganska tråkigt, ellerhur? Jag vet egentligen inte hur det kommer sig, men jag är tydligen som en alien eller något, eftersom jag är det enda skilsmässobarnet i mina kretsar här nere. Eller nej, Steffen är också det, fick jag reda på nyss. Och Jollan såklart. Det är vi.

Iallafall. Mina vänner här nere i sydöst har föräldrar som är lyckliga och bor ihop osv.. Kul. Skönt. Verkligen. Sedan ser man till dem vänner jag har "växt upp" med. Där har inte en jävel föräldrar som är ihop. Förutom ChalleBalle då. Det är sjukt konstigt det där. Det sägs ju faktiskt att skilsmässobarn dras till varandra och det har ju stämt tills jag flyttade ner hit kan man ju säga. Då blev det annat ljud i skällan. Min handledare påpekade tydligt att "av alla skilsmässobarn hon har haft, är det endast två stycken som har lyckats". Kändes ju bra. Men jag kan ju tillägga att jag inte tror ett dugg på det. För jag har fan erfarenhet av att det definitivt inte handlar om, om man är skilsmässounge eller inte.

Ja. Nu är det ju inte så att jag vill försköna bilden av hur det är att vara en skilsmässounge. Verkligen inte. Det finns positiva sidor och likaså negativa. Jag vill däremot klargöra att för min egen del har dem vägt upp varandra. Dem negativa har alltså inte varit större. Naturligtvis hade jag önskat att min mamma och pappa borde kvar i vårt gula tegelhus på Trastvägen 10, i Tånnö. Och hade varit lyckliga tillsammans, med god ekonomi och hela köret. Att jag hade haft ett riktigt hem att besöka när jag tröttnar på Kalmar (händer dock sällan). Att komma hem och fira jul i sitt barndomshem. Det hade varit toppen. Idag får jag välja på att åka till Falkenberg, där jag inte har någon anknytning överhuvudtaget, förutom att mamma bor där (och älsklinghundarna), med ny sambo och sådär. Eller får jag åka till Sävsjö, där min fader bor i en etta som han sover i ungefär en natt i veckan. Typ så. Att dessutom får slippa leka förälder åt sina egna föräldrar är någonting som jag gärna skulle hoppa över. Det har nog varit det allra tyngsta faktiskt.

Men nu måste man ju också kunna vända på steken. Det har jag liksom gjort för längesedan egentligen och vill framförallt tacka mina föräldrar för att dem skiljde sig. Det var absolut inte gjorda för varandra. Idag är dem glada och nöjda på varsitt håll istället (oftast) och jag har insett att det är det viktigaste. Får man inte sympati (pengar, beröm..osv) hos den ene, så får man det oftast hos den andre. Det känns bra i hjärtat. Utnyttjning kanske det kallas i era öron, men inte i mina. Det handlar bara om att föräldrarna tycker olika. Det gör dem oftast inte i ett förhållande, som hållt i 25-30 år. Då växer dem ju mer samman.

Vad vill jag komma med detta nu då? Ingen speciell stans faktiskt. Jag ville liksom bara klargöra lite. 
 
Vill ni veta mer, ring mig! (eller be mig skicka över mitt och Jollans arbete)