Sofie

Ja, detta med skilsmässor är tydligen ett samtalsämne som råkar komma upp ganska ofta på våra förfester. Ganska tråkigt, ellerhur? Jag vet egentligen inte hur det kommer sig, men jag är tydligen som en alien eller något, eftersom jag är det enda skilsmässobarnet i mina kretsar här nere. Eller nej, Steffen är också det, fick jag reda på nyss. Och Jollan såklart. Det är vi.

Iallafall. Mina vänner här nere i sydöst har föräldrar som är lyckliga och bor ihop osv.. Kul. Skönt. Verkligen. Sedan ser man till dem vänner jag har "växt upp" med. Där har inte en jävel föräldrar som är ihop. Förutom ChalleBalle då. Det är sjukt konstigt det där. Det sägs ju faktiskt att skilsmässobarn dras till varandra och det har ju stämt tills jag flyttade ner hit kan man ju säga. Då blev det annat ljud i skällan. Min handledare påpekade tydligt att "av alla skilsmässobarn hon har haft, är det endast två stycken som har lyckats". Kändes ju bra. Men jag kan ju tillägga att jag inte tror ett dugg på det. För jag har fan erfarenhet av att det definitivt inte handlar om, om man är skilsmässounge eller inte.

Ja. Nu är det ju inte så att jag vill försköna bilden av hur det är att vara en skilsmässounge. Verkligen inte. Det finns positiva sidor och likaså negativa. Jag vill däremot klargöra att för min egen del har dem vägt upp varandra. Dem negativa har alltså inte varit större. Naturligtvis hade jag önskat att min mamma och pappa borde kvar i vårt gula tegelhus på Trastvägen 10, i Tånnö. Och hade varit lyckliga tillsammans, med god ekonomi och hela köret. Att jag hade haft ett riktigt hem att besöka när jag tröttnar på Kalmar (händer dock sällan). Att komma hem och fira jul i sitt barndomshem. Det hade varit toppen. Idag får jag välja på att åka till Falkenberg, där jag inte har någon anknytning överhuvudtaget, förutom att mamma bor där (och älsklinghundarna), med ny sambo och sådär. Eller får jag åka till Sävsjö, där min fader bor i en etta som han sover i ungefär en natt i veckan. Typ så. Att dessutom får slippa leka förälder åt sina egna föräldrar är någonting som jag gärna skulle hoppa över. Det har nog varit det allra tyngsta faktiskt.

Men nu måste man ju också kunna vända på steken. Det har jag liksom gjort för längesedan egentligen och vill framförallt tacka mina föräldrar för att dem skiljde sig. Det var absolut inte gjorda för varandra. Idag är dem glada och nöjda på varsitt håll istället (oftast) och jag har insett att det är det viktigaste. Får man inte sympati (pengar, beröm..osv) hos den ene, så får man det oftast hos den andre. Det känns bra i hjärtat. Utnyttjning kanske det kallas i era öron, men inte i mina. Det handlar bara om att föräldrarna tycker olika. Det gör dem oftast inte i ett förhållande, som hållt i 25-30 år. Då växer dem ju mer samman.

Vad vill jag komma med detta nu då? Ingen speciell stans faktiskt. Jag ville liksom bara klargöra lite. 
 
Vill ni veta mer, ring mig! (eller be mig skicka över mitt och Jollans arbete)

På fredag kl 20:45, står underbara Autumn Falls på scenen, på fritidsgården Navet hemma i lilla Värnamoooo. Jag vill då uppmana mina Värnamovänner att gå dit och lyssna. Dem medverkar i Rockkarusellen, som drar igång på fredag (vad jag har fattat det som). Detta är en tävling och innebär alltså att man kan rösta. Så ta era kroppar och bege er dit för en liten lyssning på detta. Det är ju naturligtvis fler band, men jag antar att Autumn Falls lär vara bäst (fjäsk)! Dem har till och med spelat på stora scenen, på Liseberg, då de var i finalister i "Svensktoppen nästa". Det ni! Det är fan inte illa pinkat! Vi fans här nerifrån Sveriges ände vill dessutom hemskt gärna åka och se bandet i finalen (i typ E-tuna, men iallafall)!

Ni kan ju faktiskt gå in och besöka deras hemsida och naturligtvis lyssna lite i förhand på deras låtar: http://www.autumnfalls.se/

Jag kommer tyvärr inte att kunna närvara, då jag måste hålla mig kvar här. Men för er som har chansen; Detta går inte att missa!


(Nu är du skyldig mig en låt på svenska, Martin)

Nu är det väl ändå dags att se till så att riktiga människor får överta detta yrke, det är fanimej på tiden. Detta tog priset, jag mår ILLA!


http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4281692.ab

Tjohej!

Till skillnad från den där ugglan jag såg ut som för ett par veckor sedan, så ser jag numera ut som gulingen på bilden.
Idag fick jag hem detta resultat:
"Ämnesvalet är högst aktuellt och en angelägen fråga inte minst med tanke på läroplanens uppmaning om en skola för alla. Texten är klargörande och problematiserande; ett analytiskt resonemang förs om betydelsen av att handikappanpassa miljön utifrån många olika perspektiv. Intresseväckande och framförallt engagerande".

Betyg: VG

Ja, detta är alltså min lön för den jävla mödan jag lagt ner på mitt arbete. En lön som jag aldrig i livet hade tänkt mig skulle bli så hög. Jag hade väntat mig en massa kompletteringar. Men nix. Inte. Nada. Not.

Det var bara det jag ville säga. Ibland skryter jag lite, det är okej i min blogg.

Detta gjorde min dag, min vecka. Ja, till och med hela jävla månaden. För är det någonting jag vill ha högt betyg på, så är det när jag skrivit om saker jag brinner för.


Bye sålänge.

Nu har jag lipat, mina vänner. Som jag har gråtit. Detta var faktiskt det finaste på länge. Det finaste Bondeparet ever var det. När Emma sjöng "Du är allt", av Sonja Aldén & Shirley Clamp, då föll tårarna vill jag lova. Töntigt eller inte, kalla det vad ni vill. Den låten har jag faktiskt tillägnat min Johanna en gång i tiden, det är typ så jag känner för henne.

Men nu undrar säkert ni hur oromantiska Soffan kan sitta och lipa åt detta jippo. Jo så här är det: Bröllop är enligt mig varje flickas våta jävla dröm. Det spelar liksom ingen roll hur gulligulligt detta blir. Det är liksom bara så jävla coolt samtidigt. Att framförallt våga säga ja till en man. Att våga lova att detta är för evigt. Jag vetifan om jag skulle våga. Men vilja, det skulle jag. Absolut.

Kan inte någon av mina kära vänner komma med en inbjudan snart? Jag är lite sugen och taggad nu faktiskt. Dessutom skulle jag ju vara en suverän toastmadame. Eller? Slänga ihop lite lekar, sånger och tal. Kom igen nu; Anna&Tobbe, Malin&Freppe, Johanna&David, Tilda&Martin, Linn&Tobbe och alla ni andra. Vad väntar ni på?

...

 

Tja!

Ja, jag ville bara visa mig lite. Typ så. Jag har verkligen fullt upp i och med den nya kursen. Det är bild hit och musik dit. Massa massa grejer. Jag kommer få psykbryt. Jag menar; här kommer jag från en kurs där vi knappt satte foten innanför dörrarna på högskolan och nu ska man helt plötsligt tillbringa 50% av hela veckan där. Cirka i allafall. En smärre chock skulle jag vilja säga. Dessutom ska dem mitt i allting börja tjata om C-uppsatsen. Hallå!?!?. Vad är grejen? Jag vill liksom inte tänka på den nu, jag har fullt upp med att tänka ut vad jag ska måla nästa bildlektion. Men nu ska jag inte gnälla, det har jag redan gjort tillräckligt. Jag tycker faktiskt att det var ganska kul i skolan idag. Musik är grejen, det är kanon. Bilden är not my style, men jag har ju Tess som tur är. Hon bedömer och jag tar in. Typ så.

Annars är läget väldigt stabilt. Helgen var rolig som sjutton. Tilda & Martins hamster hade inflyttningsfest (tro det eller ej) och alla var glada i hågen. Efter deras party var det Harrys för hela slanten. Gud vad längesedan man var där alltså. Det är där det händer. Det är bara så. Efter det blev det Corner, såklart. Godaste kebabrullen i stan om jag får säga det själv. Någon mysko TeamSportia-kille raggade lite, men det kunde han ju glömma. Man berättar inte första gången man träffar någon att man är medlem på "Mötesplatsen.se (?)", det är bara inte okej.

Nej, nu är det dags att plugga lite. Här finns det och göra vill jag lova. Inte en lugn jävla stund. Jo, ikväll förresten, en timmas lugn och ro, tillsammans med Emma & Bonde-Magnus och deras bröllop. Det får icke missas!

Ha det bäst, så hörs vi när tiden finns.

Vad fan fanns det egentligen i luften? Vad hände liksom? Jag fattar nada.

Ja, nu är det väl dags och berätta om den omtalade lägerskolan vi var iväg på, jag och klassen. Det hela började med ett upprop hos allas vår Trulle. Så långt kändes allt kanon, och ingen stack ut mer än någon annan (Det var då det). Sedan åkte vi buss ut till Kolboda (Ca 3 mil från Kalmar). Tilda skulle sitta längst fram eftersom hon brukar bli åksjuk, så denna gången fick man inte vara cool nog och sitta i den bakre delen.

Väl framme såg det ut såhär:


Nej, inte riktigt.. hehe. Men i dem där husen däruppe, där hyste dom in oss. Vi hamnade i samma rum, jag och mina kära kompisar. Jag tackar gudarna för att man fick bestämma själv vem man ville dela rum med. Jag tänker mig värsta scenariet om jag hade fått dela med Tattarbruden (en av alla "underbara" deltagare). Efter tilldelning av rum och sådär, delade vi upp sängplatser inne hos oss. Tess fick äran att dela rum med mig eftersom alla andra "råkade" ta ett annat rum, hehe. Snarkvarning utfärdades redan en vecka innan typ.



Såhär sov jag och Tess.

Jahopp. sedan var det dags för Kolbodabanan (tror jag den hette...). Där fick vi inte välja lag, men som tur var hamnade man i ett lag där människorna var hyfsat normala. Det var balansgång, skidgång och pussel som gällde bland annat. Det var faktiskt mycket skojigt och jag fick helt plötsligt högre förväntningar. Kan även bero på att vi vann skidgången, är man vinnarskalle så är man.

Sedan middag och därefter började livet. Eh. Först dans med världens mest uppspelta danslärare. Hon hade på sig kläder från typ Ryssland och tjoade och tjimmade. Vi fick lära oss danser från hela jävla Europa, så nu kan man gå på Grekfest eller Juggefest (om man nu skulle vilja det...). Det var helt okej, men konditionen säger ju sitt i sådana lägen. Gode Gud vad svettigt det var! Därefter in till "bildsalen" och får veta att vi ska "skapa" en egen familj. Hitta på, fantisera ihop o bla bla bla. Till hjälp fick vi silkespapper (tack för det, Tess) och ståltråd. LÄTT match. Eller inte. Först och främst satte vi oss vid fel bord. Lip-Rebecca fick byta plats och tyckte att vi var världens töntigaste för att vi inte kunde byta, hon kom ju faktiskt dit först. Sedan var vi ju gänget, ja, utom 40-åriga (Hon är 86:a, men ser ut och beter sig som 40) Susanne då. Den människan leker man inte bort. Där har ni en jag fick några ryck på under resans gång. Men i allafall: Linnsan byggde en mus, som sedan blev snigeln Bea. Jag knåpade ihop Börje, en grön mus. Tilda gjorde Bruno, en snögubbe. Lena byggde Bettan, en cool jävel. Susanne fixade katten och Tess valen (Jag vettifan vad dom hette, minns inte). Sedan satte vi ihop ett litet skådespel med fantasifjantfigurerna. Efter många om och men kom hela "pjäsen" att handla om pengar, naturligtvis. Det blev bra till slut, vi var typ bäst.


Vårt rum. Exklusivt.

Kvällen gick till sångstund med alla, spela instrument och sjunga tillsammans. Och naturligtvis ett litet popquiz som Janne hade kört år efter år... låtarna var inte helt nya kan jag säga. Men det var skoj. Musiken är ju faktiskt den grej, som jag känner mig mest hemma i. Efter detta blev det idrottsgala på rummet med brudarna och många skratt. Vi var helt slut efter denna dagen. Man är liksom inte van att hålla sig aktiv typ 12 timmar. Min kropp är van vid ungefär 1 timme - högst.
Gick och la oss ganska sent, efter att ha testat så inte mina snarkningar låter genom väggarna. Det gjorde dem. Tess och jag höll iaf igång till halv två tror jag. Sedan snarkade jag tydligen inte alls under natten. Jag andades lika högt som två grisar, men det är ju en annan femma.

Dag två inleddes med frukost för brudarna. Det var sååååå mysigt, tyckte Tilda. Det var bara morgontidningen som fattades där, men brevbäraren lär ju inte ha hittat ut dit. Sedan börjar det värsta på hela resan. Jag hade liksom hitills tyckt att det vart helt okej ändå. MEN, nu ska vi delas in i grupper och sedan leta upp en plats runt campingen, där vi sedan skulle spela upp en teater. Denna teater skulle handla om seder och myter om Kolboda. Herreminjävladag säger jag bara. Min grupp var inte av denna värld. Jag hamnade med sjuka människor, i allafall några. Den ene, "Tattarbruden", som jag kallar henne, kunde allt om Asa-gudarna, Häxor och Satan. Eh. Det är liksom inte helt okej. Jag bad henne hålla truten till slut. En annan tyckte att vi skulle hålla på och planera pjäsen svinlänge, så vi inte hann äta lunch. Och en tredje ser ut som ett barn. Jo, jag säger då det. Det blev en pjäs. Men den var INTE bra. Jag såg hur alla var klara efter typ 45 minuter, själva var vi klara efter 2 timmar. Ungefär. Jag hamnade i fel grupp här som ni förstår och den risken finns alltså när man blandas upp i värsta estetklassen.

Ja, det var typ det. Sen åkte vi hem typ. Som jag längtade. Att umgås med sånt här folk är energislukande. Så när jag kom hem var jag skitskeptisk till denna kurs. Jag och Linnsan liksom. Vi är inga esteter. Vi gillar inte att leka träd och skapa låtsatsfamiljer. Ska man göra det eller? Dessutom gjorde ju många människor att man kände sig fullkomligt normal i den där gruppen och normal har jag fan aldrig varit innan, så varför nu?

Efter dagens dramalektion (Som jag var as-as-as-skeptisk till) kan jag meddela att det har vänt. YES! Jag sa ungefär tjugofem gånger till Tess igår, att jag måste försöka ändra inställning annars kommer detta barka rakt åt helvete. Men nu är jag faktiskt positiv, dem jobbigaste estetjävlarna hamnade i andra klassen och det känns underbart! Dessutom är drama helt okej.. om man liksom får spela lite av "verkligheten" och inte massa trams. Så nu så. Nu ska jag bli bildlärare hörrni. HAHA. Vi får väl se hur länge detta håller i sig. Iallafall tills på måndag skulle jag tro, för då har vi musik och då får jag äntligen vädra min vackra stämma igen. Gött mos.


Jag kan förresten rekommendera Kolboda. Där finns tv med 1,2 och 4:an, micro i samlingsrummet och utdragbar bäddsoffa med risk för fall i sömnen.

Nu har jag kollat upp läget lite, ang. detta med kommentarer i min blogg.

Såhär ser sanningen ut, sedan jag började blogga i Oktober. Detta är antal kommentarer som inkommit alltså:

Tobbe: 1 st

Annelie: 2 st

Rita: 5 st

Johanna: 5 st

Sandra: 5 st

Challe: 13 st

Linn: 23 st

Jollan: 30 st

Mats: 34 st

Tess: 40 st

Tilda: 43 st

Och vinnaren är:


Annapanna Ståhl med  49 st kommentarer. Bra jobbat!

Ni ser ju liksom med egna ögon vilka som behöver kamma till sig. Skäms på er. Och ni ska vara mina vänner, hehe ;).

Sitter och kollar på Kustbevakarna. Detta program är ju en form av humortv på hög nivå.

Här har Kustbevakarna kommit fram till en askalas-full gubbe och följande samtal inleds:

Kustbevakarna: - Vart är din kompis som du körde båten med?

Full gubbe: - Jag vetifan, han borde vara härinne i hytten.

Kustbevakarna: - Hur ser han ut?

Full gubbe: - Han är lite flintsk...lite flintis.. men han är den snällaste i hela världen.

Kustbevakarna: - Okej...

Full gubbe: - Jag fattar inte vart han har tagit vägen, det är som på film.. Han har bara försvunnit.

Kustbevakarna: - Nej, men han kanske gick iland och åt..

Full gubbe: - Nej, för helvete.

Kustbevakarna: - Nähä, han äter inte.. nänä okej.

Kustbevakarna: - Du kanske borde åka en taxi till sjukhuset, det ser ju lite illa ut..

Full gubbe: - Nej nej, för fan. Detta är en baggis.

HAHAHA!

För ett litet tag sedan bad jag er att börja kommentera. Och fram till för ca en vecka sedan har ni varit jätteduktiga. Sen hände något.. Men vad? Det kan inte jag svara på.

Jag blir trött på er, fattar ni inte det? Om ni tycker att jag inte skriver speciellt kul längre kan ni ju framföra det. Men inte ens det kan ni klämma ur er. Nej, skärpning nu. Annars vet ni vad som händer...


BYE!

Hej!

Imorgon ska vi på lägerskola. Alltså jag och min nya klass. Vi ska sova över dessutom. Jag har fan redan hemlängtan. Iallafall. Vi är alltså typ 90 pers som ska samsas under dessa två dagar. Hur det kommer gå är en annan femma. Jag är halvt skeptisk, men det är ju enbart för att kursen "Skapande skola" kanske inte är riktigt jag.. om man säger så.

Men men. Nu ska vi tänka positivt här. Snart ska jag slänga ihop pastasallad. Man ska nämligen ha egen mat med sig. Tro det eller ej. Dessutom har vi fått en "packningslista" från vår kursansansvarige. Vad ska man säga? Ni kan ju bilda er en egen uppfattning om jag berättar vad som stod på den. Så here we go:
- Lakan - men sovsäck är bäst (ej liggunderlag)
- Handdukar
- Toalettartiklar
- Inneskor
- Varma, oömma skor eller stövlar
- Regn/vindplagg
- Varma oömma kläder
- Mössa och vantar
- Gymnastikskor
- Sittunderlag (ex. tidning i plastkasse)
- Liten ryggsäck
- Ev. kamera
- Toalettpapper
- Anteckningsmaterial
- Musikinstrument (om du har nå´t bärbart)
- Ev. öronproppar om du behöver
- Termos
- Plåster
- Mat (1 frukost, 2 luncher, 1 middag, fika/mellanmål, varm & kall dryck, kanske lite godis, ev. medicin)

VAD SÄGER NI NU?

Jag säger ungefär såhär: Inneskor. Javisst, det kan jag köpa om golvet är svinkallt. Men vem fan har "oömma" kläder? Hallå? Det är också väldigt snällt att hon berättar att man ev. kan ta med sig kamera, öronproppar och medicin. Schysst, tack. Men jag börjar liksom bli lite förvirrad när hon skriver plåster. Vad är grejen? Hon måste helt enkelt ha missuppfattat denna grejen och anta att det är ett gruppboende hon ska ta med sig på läger. Eller att vi råkar vara hennes nya elever, som ska börja klass 1C. Droppen är att längst ner på listan står exakt samma sak som det stod på stencilen man fick när man skulle på skolresa i lågstadiet: Ta inte med massa pengar. Jag undrar bara: Vem bestämmer om jag tar med mig 12 kr eller 500 kr?

Jaja. Det blir nog bra det här.

Hej sålänge.

Jag har gråtit en liten skvätt idag. Jag blev så chockad av händelsen med Linn & Tobbe. Jag tackar alla högre makter för att det gick som det gick. Samtidigt är det jävligt sorgligt. Det gör ont i hjärtat liksom.

Tänker på er och vet att ni fixar detta. Tillsammans är ni starka, lätt!

Kärlek!

Tjo!

Ikväll ligger jag hemma i soffan och kollar in Let´s dance. Folk säger ju att det ska vara så himla bra nu eftersom deltagarna är så intressanta. Anledningen till att jag ligger här och inte gör något med mitt liv är enkel: Jag & Tess var på efterfest till klockan sju i morse. Helt crazy hörrni. Det var faktiskt mycket trevligt, även om våra festkompisar var något äldre, haha! Och nej - jag har inte hånglat, sexat eller något annat. Det enda jag gjorde var och rökte. Typ. Och drack förstås.

Tillbaka till Lets dance. Jag måste väl ändå ha en åsikt nu när jag lägger min tid på detta jippo. Och ja, det har jag också. Detta är min absoluta favvo, utan någon som helst jävla tvekan:

... Jag super av lycka ikväll. Jag lovar er!

...gäller det.

Då ska man framföra sina åsikter kring det här med "skolmiljöns betydelse för barn med funktionshinder". Jag är inte nervös om ni tror. Jag har alla pommes på tallriken när det gäller denna fråga. Kanske inte helt på det klara med skolan, men samhället. Det vet jag hur jävla illa det ser ut. Man blir ju mörkrädd. Och detta skall vara år 2009...

Efter redovisningen ska jag städa mitt hem, för första gången på en månad. Det är otroligt fräscht här inne nu med diverse hårbollar och slemmiga matrester på golvet. Och jag som är pedantisk enligt vissa. Vad säger nu då? Va? Va va va? Dessutom ska jag tvätta och stryka. Tvätta är helt okej, stryka är lite värre. Mina vänner stryker inte.. dem tycker att jag är överambitiös som gör det. Jag tycker att ett skrynkligt plagg signalerar tattare. Sorry.

På kvällen ska vi supa, är det nu bestämt. Imorgon slutar nämligen de flesta i min krets och det måste ju naturligtvis firas. Så jag antar att vi samlas upp här hemma på Linnégatan och drar fram spel efter spel i vanlig ordning. Sedan kanske det eventuellt blir en svänga på staden. Det beror på tillstånden och dem kommer inte att vara av denna värld just imorgon. Vi är liksom bara värda det.

Så är ligger det till. Välkomna imorgon kl 19:00. Antingen super vi av lycka eller super vi av sorg. Anledningen spelar ju faktiskt inte så stor roll.





Puss & Hej

Nyss ringde min mamma och informerade mig om att man kunde buda in billiga resor på Tradera. Det lät ju intressant, kan man tycka. Det är tydligen Fritidsresor som auktionerar ut massa resor där. Så nu har man lagt ett bud på Thailand i maj. 2 veckor med hotell och än så länge är priset uppe i 7000 :- för TVÅ personer.

Enda problemet är att jag måste ha en reskamrat. Jag kan ju fan inte åka och umgås med mig själv i de sneögdas paradis i typ två veckor. No chance. Har försökt locka Tess, men hon är svår (no money). Så nu horar jag ut mig lite här istället.. OM jag vinner denna (jag går högst till 8000), vill någon följa med? Kom igen nu förfan, annars är ni ju dumma i huvudet. Ja, ni sambogulligullisar, ni klarar er utan er man i 2 veckor. Jag lovar er.

Håll nu alla era tummar!

Idag är det två år sedan denna underbara varelse lämnade jordelivet. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att hon kunde har varit här med mig nu.

Att ha fått vara matte till lilla Nella är en ynnest, en sån jävla lycka. De mammakänslor man kan få för ett djur är fan inte av denna värld.

Det var väl kanske meningen att vår tid tillsammans skulle bli kort, vad vet jag.


Saknaden och kärleken kommer i allafall alltid att bestå, alltid!

Ja, dom där 87:orna... jag säger då det. Haha.

Hej!
Jag har ungefär sett ut som subban här ovanför, de senaste 5-6 dagarna. Som ni vet har jag skrivit ett paper, ett arbete på 12 jävla sidor, de senaste dagarna.

Jag är nu äntligen färdig, arbetet är skickat till en närläsare och jag håller alla min åtta tummar för att hon inte ska kritisera ner det totalt. Det vore ju liksom pricken över i:et.

Detta arbete är verkligen det värsta jag har fått i uppgift att göra, under hela min tid här på Högskolan. Fyfan, säger jag. Jag önskar inte en jävel detta helvete jag har gått igenom. Ångesten har varit total och tårarna har varit extremt  nära många gånger (det kanske ligger någonting i att jag tog ut ett långt jullov istället för och plugga, men det glömmer vi). Dessutom har folk runt omkring fått höra mig gnälla dagarna i ända, FÖRLÅT! Jag lovar att bli mig själv igen, typ idag redan! Men ni vet ju vem ni ska ringa och gnälla till när livet inte är lika roligt längre...

Yes, så ligger det till. Min mupp var i allafall imponerad av arbetet och ansåg att det var en "6:a".. eh.. han menade typ MVG, fick han förklara sedan. Klart man blir glad, men o andra sidan har han noll koll på hur pass vetenskaplig denna text är (och det är det som är huvudpoängen). Det kan man liksom inte begära av en utvecklingsförsenad.

Så nu är jag back in business här på bloggen igen. Kul va?


Pusspuss.

En sånhär fräck kista (gitarrfodral eller?) skulle jag kunna tänka mig att ligga i när jag blir nergrävd. Så ni vet alltså. För nu är det förbannat nära kan jag lova. Detta är inte av denna värld, det känns mer som om det handlar om liv eller död.

Jag är så trött på detta jävla "paper" nu att jag skulle kunna ligga i fosterställning och gråta på soffan, hela dagen imorgon. Men vet ni? Det är inte riktigt jag. För jag ger liksom inte upp så lätt. En glidig jävla specialpedagogik-kurs kan liksom inte vinna över mig. Never!


Förresten, på tal om något extremt mycket roliagre; Här kommer en bild på snyggot själv, som jag en gång utlovade. Jag snodde den från Linnsans blogg eftersom hon inte har fått tummen ur och skickat alla fina bilder till mig. Kom ihåg att det är jag som har klickat den. Jag stod där, 3 meter från Mange. Helt lycklig. Men det var ju på den gamla goda tiden som ni förstår. Nu har vindarna vänt, som sagt.


Kolla dessutom in hans übersnygga vigselring, som för övrigt är designad av Efva Attling


Nu ska jag sova bort lite sorger, så tar vi nya tag imorgon. Kanske att ni hör av mig. Det beror ju helt på om jag är vid liv. I värsta fall så har ni ju fått infon om vilken likkista jag vill bli jordbunden i.

Godnatt.

Detta är jag idag. Jag pluggar så öronen glöder och ögonen blöder. Typ så. Det är fruktansvärt stressigt för mig just nu eftersom jag idag uppmärksammade att mitt paper ska vara inlämnat för närläsning redan på måndag. Jag hade siktet inställt på nästa torsdag.

Så, ungefär så roligt är livet just nu. Jag ska fixa detta. Det är bara så. Men jag kommer inte vara tillgänglig på några dagar. Jag ska låsa in mig, rulla ner och skriva tills fingrarna går av. Jag måste. Tänk om man liksom kunde ha ett uns av självdisciplin. Men nej nej, inte en chans. Då blir det såhär.

Vi hörs om några dagar.

Vill bara bjuda på den enda bild som jag och Tess lyckades fastna på under vår vistelse i storstaden. Detta är under förfesten hemma hos familjen Fridman. Sådär nyktra. Peacetecken är hett däruppe, så ni vet.

Samtal oss emellan om detta fotot:

Tess: - kul att man ser ut att väga 200 kg... 

Sofie: - Fyfan vad du är sjuk... jag tyckte bilden var gullig

Tess: - bara för att du ser liten och söt ut! jag ser inte bara kraftigt överviktig ut utan även smått utvecklingsförsenad...


Vad tycker ni?

Mushi Mushi!

Jag har ju lovat att berätta om denna resa, så nu kör vi då.

Jag får helt enkelt börja med nyårsafton. Den var helt klockren, av det jag minns. Det blev bra drag och Linnsan och Tess ska ha credit för att dem orkade fixade ett rejält party! Efter tolvslaget minns jag faktiskt inte så mycket. Detta beror helt enkelt på att jag drack rödvin i vanliga plastmuggar. Det förstår ni ju själva. Man tar ju större klunkar då.

Jag snackade iallafall i telefon halva natten, berättade Linn. Så att, det var helt enkelt i samband med ett telefonsamtal som denna resan "planerades". Så det var helt enkelt bara hem, boka biljett (03:22 på natten) och sedan sova några få timmar. Vid elva bar det sedan av mot huvudstaden och mitt sällskap var Tess. Tack gode gud att hon hängde på. Undra vad som hade hänt annars? Jag hade ju helt klart fått tillbringa nätterna tillsammans med uteliggarna på Stadsmissonen. Sådär kul.

Anledningen till att vi skulle åka var först och främst för att jag skulle hälsa på en viss Storebror L (Jag skulle tydligen ha ringt på nyårsdagen för att bestämma vidare, men det hade jag missuppfattat en aning...). Men det var inte den anledningen som gjorde att vi åkte, utan att vi åkte beror helt på att biljetterna inte gick att avboka. Så då var det ju bara att tuta och köra. Vi hade en jävligt skön resa upp iallafall, fortfarande fulla och glada i hatten. Medresenärerna uppskattade säkerligen vår närvaro - eller inte. Vi höll inte käften i många minuter av de 6,5 timmarna vi satt på bussen. Vi kom även på en massa tips till Swebus, exempelvis; Filtar och kuddar på bussen+filmvisning. Dessutom var det svinkallt, så det var ju ingen valuta för pengarna direkt. Hur kul är det med 5 minusgrader på en bussresa? Jag gnällde. Oj, vad jag gnällde.

Väl framme höll man ju på att bli nedsprungen på Centralen. Jag ville kolla på folk, Tess ville hem till sina föräldrar och kurera bort bakfyllan. Men det gick galant. Jag insåg ganska snabbt att det inte är någon idé att glo på folk på Sveriges stressigaste plats.

Väl "hemma" i Jakobsberg var det lugnt och skönt. Vi hade ingen förklaring på varför vi var i Sthlm när Tess föräldrar undrade.. Tess hade ju för fan nyss lämnat Stockholm och nu var hon där igen. Jaja. Dagen därpå skulle vi iallafall ut på kändisjakt. Vi hittade en styck. Mauro Scocco. Han hängde inne i Saluhallen på NK. Vi kände kanske inte direkt att vi passade in på NK överhuvudtaget, men vad fan gör man inte för att få se lite kända ansikten? Så att hela denna dagen gick till att gå igenom halva Stockholm. När vi till slutligen hade besökt Sturegallerian, kände vi att det var dags att ge upp. Där passade vi definitivt  inte in. Hade vi bara haft råd att gå in på Sturebadet, hade man ju lätt kunnat dra tio kändisstreck på listan. Kvällen tillbringades tillsammans med Pia & Uffe i soffan. Helt slut. Det tar på krafterna att leka paparazzi.

På lördagen bar det av till Barkaby Outlet. Där inhandlades några få souvenirer och även en present till Annelie. Den passade henne som handen i handsken. Jag funderar lite på att ringa Anna Skipper och ta itu med Nellis problem. Hon hade inte uppskattat mikro-användningen som sker på Smålandsgatan 6. En liten parentes där ja. Efter besök i Barkaby blev det lugnt en stund. Middag på bordet varje dag och det är man fanimej inte van vid. Det är lyx ju! Kvällen planerades och superiet satte igång. Erika (Tess syrra) förfestade med oss i köket. Hon drack iofs ingenting. Hon är inte mycket för sprit helt enkelt. Hon hade fullt upp med att lära mig japanska. Och jag tror även i något ögonblick att jag lovade att bjuda ner henne till min och Mats 49-årsfest, för att hon skulle få visa upp sina talanger i Judo. Så nu vet ni vad ni har att vänta. Det blir kul. 

Framåt halv tolv tyckte pappa Uffe att vi skulle dra. Han hade frågat lite snällt i 2 timmar, om vi inte skulle åka snart. Haha. Väl på pendeltåget undrade jag vart stoppknappen satt. Tess skrattade glatt åt den fd. Tånnö-ungen. Jaja. I Stockholm började sedan färden mot söder. Jag pissade på övervåningen av en innergård och kände mig som 14 igen, men det skulle inte vara enda gången denna kväll som den känslan inföll.

Sedan hängde vi här hela kvällen:



Jävlar i havet vilket roligt place. Det var lika knökat som Harrys en lördagskväll här i stan. Men det var fan bättre än Harrys. Vet ni varför? Jo - dom hade fattat grejen med rökrum. Jag strålade som en sol när jag såg detta. Där inne träffar man alltid så fantastiska människor. Denna gången mötte vi en trög Stockholmare (runt 22), som aldrig hade varit utanför Sthlms 110-skyltar. Stackaren. Han hade ju noll koll på hela omvärlden. Dessutom träffade jag på en mycket trevlig tjej i Baren. Hon tyckte att jag var otroligt trevligt. Jag kontrade med att: "Ja, men så är jag ju inte heller härifrån". Jag trodde jag skulle få en  rak höger, men icke. Hon fortsatte vara trevlig. Det gör att jag gillar Stockholmare lite mer nu.

Efter en sväng på dansgolvet (som inte spelade schlager, men o andra sidan ingen pissmusik heller), ställde vi oss i Baren. Då kommer två gulliga grabbar och börjar snacka om läget. Vi rockade loss lite på dansgolvet tillsammans med killarna. Felet vi gjorde var att vi inte frågade om deras åldrar förrän vi satt på nattbussen, påväg till efterfest hemma hos en av grabbarna. Dom var 21. Hallå?!?! Vadå lammis. Men då var det ju liksom försent att ändra sig. Men att de pluggar till fysiker och civilingenjör höjer genast potentialen. Men håll i er nu för fan, nu kommer det värsta: När vi stigit av bussen i Järfälla (tror jag), gick vi glada i hågen mot Christoffers lägenhet. Det såg väldigt fint och prydligt ut, men han kunde väl ändå inte bo i ett radhus själv? NEJ!!! Killen bodde hemma. Hör ni vad jag säger? Han bodde hemma! Så, där står vi. Helt paralyserade av chock. Det var ju bara att trampa in och ta saker och ting som de kom.

Inne på pojkrummet spelades det sedan Gyllene Tider, Magnus Uggla och Ledin. Det var ju inte killarnas (eller Tess) idoler direkt, men jag ville ju höra det, det är så härligt med svennemusik som spelas live. Jag försökte sjunga med men texterna var som bortblåsta. Så vi hånglade lite istället. I varsitt hörn av hans kornblå bäddsoffa. Det var där känslan kom som ett brev på posten - igen. 14 bast. Som tur var somnade vi ganska snabbt sen, efter att Christoffer letat efter en kortlek 25 ggr. Han var typ översnäll den killen, en sån som jag INTE ska ha. Han gjorde allt jag sa. Jag kände mig som en riktig kommandora.

På morgonen var det dags att bege sig mot Jakobsberg igen och försöka undgå att träffa några föräldrar ute i hallen. Så påsättning av skor och jacka tog ungefär 4 sekunder. Sen var det bara kallt. Kallt. Kallt. Kallt. Stockholm kändes som Norrland och det är ju inte helt okej.

Hemma hos Tess föräldrar deckade vi. Sedan åt vi. Sedan åkte vi hem. Bussresan denna gången var betydligt lugnare. Vi satt istället och lyssnade på en 17-åring som bråkade med sin pappa i telefonen. Helt normalt. En knäpptyst buss och hon sitter och skriker: "Men jag vet inte vad jag ska säga pappa. Det blir alltid såhär. Jag var inte full igår ju". Några minuter innan det hade hon och hennes kompis skrattat högt åt att dem var as-kalas kvällen innan och att pengerna nu var slut, för allt hade gått åt på alkohol. Sån var jag med. Precis så.

Det var vår resa. Och den ska vi göra om. Stockholm blir bättre och bättre för varje gång jag besöker staden.

Några saker lärde jag mig faktiskt också på denna tripp och det är följande:

- Japanska. Några få ord iallafall. Typ: "Watashi no namae Sofie" Kan ni gissa vad det betyder?
- Att tecknat och animerat inte är samma skit.
- Att inte ha strumpbyxor när det är 14 minusgrader.
- Att pissa INNAN du stiger på en buss.
- Att äldre män inte har mer hjärnceller än yngre. Iallafall inte när det gäller att vara rak och ärlig. Hur svårt kan det va?
- Att pendeltåg inte har några stoppknappar.
- Att ta med mig 25 filtar nästa gång jag åker Swebus.
-  Vilken sida man går i en trappa.

Det var allt för nu. Det blev jäkligt långt och babbligt. Men, detta är ju min blogg, som vi alla vet. Och där skriver jag ju på mitt sätt.

PUSS

Hej hej!

Nu är man tillbaka i verkligheten igen, eller snart i allafall. Jag tänker vara ledig tills på onsdag. Inte förrän då ska jag sätta igång med det jobbigaste arbetet ever (tror jag).

Jag har i allafall sjukt mycket att berätta. Nyår, Resan och sådär va. Det har varit en klockren vecka. Bortsett från vissa saker. Men ni ska få höra. Jag lovar att berätta.

Men nu måste jag först och främst ordna upp i min lya. Den såg för jävlig ut efter hemkomst.

Vi hörs snart igen.

Tjingeling därute i stugorna!

Jag vill bara tala om att jag och Tess lever. Vi är på hemlig ort, och återkommer troligen på söndag kväll. Just nu börjar solen gå ner, vinet flödar och nyss har vi avnjutit en lyxmiddag. Och senast för några timmar sedan hängde vi lite med Mauro Scocco, jävla trevlig kille det där. Nu skulle ni bra gärna vilja veta vart vi håller hus va´?

Vi hoppas att ni har det fint hemma i stan. Att ni njuter av helgens intågande och sådär då va´.


Puss & Kram

Soffan och Tess