Babyboom
Heeeej!
Ja, precis som överskriften lyder, tänker jag lägga krutet på detta ämne i detta inlägg. Vad är problemet med alla runt omkring en som föder upp kids hit och dit? För mig är det helt otänkbart att skaffa barn vid typ 23 års ålder. Eller 27 också för den delen. Varje vecka får man höra talas om någon ny bekant eller gammal vän som är gravid. Och varje gång tänker jag: "Stackars er". Alltså, så får man väl egentligen inte tänka, men det kommer liksom automatiskt.
Jag kan inte förstå hur man kan välja familjelivet redan innan man fyllt 25 (eller innan 30 heller för den delen, men det är en annan femma). Att frivilligt välja vakna nätter med en skrikande unge, hängpattar och sandlådelekande. Inte när det finns alternativ som att resa, skaffa sig en utbildning och därefter ett jobb man älskar eller att flytta någon annanstans för att vidga sina vyer (Det är inte farligt att åka utanför 50-skyltarna. Man dör icke!). För mig är detta helt oförståeligt. Och för några av mina vänner också. Men å andra sidan vet jag att vissa tycker mitt resonemang är helt sjukt och anser att barnafödande är livet.
En anledning man får uppkastat i ansiktet är "Jag vill inte bli en gammal förälder". Nähä! Okej. Men vad är några år extra, om du inte har pengar (pga no utbildning), så du kan försörja ungarna? Ja jo, det kan ju vara status att jobba som kassörska på ICA, om det är det enda som finns hemma i byn. Typ så. En annan anledning jag också hört är: Jag vill orka leka med mina barn, jag kan "börja leva" när jag är 50 bast igen. Jovisst, do it! Men vart finns orken då? Du ska ju inte tror att du har samma ork som i 20-årsåldern. Risken för sjukdomar ökar ju också ganska markant (hypokondri-Soffan, here I come). Sedan anser jag dessutom att "en gammal förälder" är mer erfaren och mogen för att kunna ta hand om barn. Detta beror naturligtvis, till stor del, på mina egna upplevelser. Mina föräldrar, framförallt pappa, är i nära ålder med vissa av mina kompisars syskon. Jag är numera tacksam över att han är så ung osv, det känns liksom skönt att han får vara med i mitt liv i många år framöver, definitivt. Men så finns det år som gått. År där jag har skämts ögonen ur mig över honom (enligt mina vänner var han cool. Det är min sista benämning). När jag var liten fick man hänga med på fester och grejer, hos mamma & pappas vänner. Alltså, min pappa var 21 år när jag föddes. Jag förstår om han inte var "färdigfestad". Men varför inte vänta med kids istället, och festa "färdigt". Så hade jag sluppit följa med på fester, istället för att ha mysiga hemmakvällar (det hade vi också). Sedan ser jag ofta skillnaden på erfarenhet och trygghet i livet mellan mina "yngre" föräldrar och vissa äldre föräldrar. Den är tydlig. Det finns en annan trygghet hos dem "äldre" och det tror jag automatiskt medför att ungarna också blir tryggare. Tänk vad många gånger, under mina år, jag hade önskat att mina föräldrar var 10 år äldre. Oj oj oj. För vissa kanske det låter helt absurt, men så är det. Detta har absolut (plus andra saker också naturligtvis) bidragit till min syn på att skaffa barn tidigt i livet.
Låter jag bitter i detta inlägg, tycker ni? Eller avundsjuk? Svaret är isåfall: NEJ, på båda frågorna. Dessutom vill jag tillägga att mina föräldrar inte har varit några dåliga föräldrar. Dem har varit bra och är idag världens bästa! Men jag tror att dem hade varit annorlunda med mer erfarenhet av livet och 5-10 år äldre.
Finns det någon som förstår mitt resonemang? Eller rentav någon som är totalt förbryllad efter detta inlägg? Kommentera!
Ja, precis som överskriften lyder, tänker jag lägga krutet på detta ämne i detta inlägg. Vad är problemet med alla runt omkring en som föder upp kids hit och dit? För mig är det helt otänkbart att skaffa barn vid typ 23 års ålder. Eller 27 också för den delen. Varje vecka får man höra talas om någon ny bekant eller gammal vän som är gravid. Och varje gång tänker jag: "Stackars er". Alltså, så får man väl egentligen inte tänka, men det kommer liksom automatiskt.
Jag kan inte förstå hur man kan välja familjelivet redan innan man fyllt 25 (eller innan 30 heller för den delen, men det är en annan femma). Att frivilligt välja vakna nätter med en skrikande unge, hängpattar och sandlådelekande. Inte när det finns alternativ som att resa, skaffa sig en utbildning och därefter ett jobb man älskar eller att flytta någon annanstans för att vidga sina vyer (Det är inte farligt att åka utanför 50-skyltarna. Man dör icke!). För mig är detta helt oförståeligt. Och för några av mina vänner också. Men å andra sidan vet jag att vissa tycker mitt resonemang är helt sjukt och anser att barnafödande är livet.
En anledning man får uppkastat i ansiktet är "Jag vill inte bli en gammal förälder". Nähä! Okej. Men vad är några år extra, om du inte har pengar (pga no utbildning), så du kan försörja ungarna? Ja jo, det kan ju vara status att jobba som kassörska på ICA, om det är det enda som finns hemma i byn. Typ så. En annan anledning jag också hört är: Jag vill orka leka med mina barn, jag kan "börja leva" när jag är 50 bast igen. Jovisst, do it! Men vart finns orken då? Du ska ju inte tror att du har samma ork som i 20-årsåldern. Risken för sjukdomar ökar ju också ganska markant (hypokondri-Soffan, here I come). Sedan anser jag dessutom att "en gammal förälder" är mer erfaren och mogen för att kunna ta hand om barn. Detta beror naturligtvis, till stor del, på mina egna upplevelser. Mina föräldrar, framförallt pappa, är i nära ålder med vissa av mina kompisars syskon. Jag är numera tacksam över att han är så ung osv, det känns liksom skönt att han får vara med i mitt liv i många år framöver, definitivt. Men så finns det år som gått. År där jag har skämts ögonen ur mig över honom (enligt mina vänner var han cool. Det är min sista benämning). När jag var liten fick man hänga med på fester och grejer, hos mamma & pappas vänner. Alltså, min pappa var 21 år när jag föddes. Jag förstår om han inte var "färdigfestad". Men varför inte vänta med kids istället, och festa "färdigt". Så hade jag sluppit följa med på fester, istället för att ha mysiga hemmakvällar (det hade vi också). Sedan ser jag ofta skillnaden på erfarenhet och trygghet i livet mellan mina "yngre" föräldrar och vissa äldre föräldrar. Den är tydlig. Det finns en annan trygghet hos dem "äldre" och det tror jag automatiskt medför att ungarna också blir tryggare. Tänk vad många gånger, under mina år, jag hade önskat att mina föräldrar var 10 år äldre. Oj oj oj. För vissa kanske det låter helt absurt, men så är det. Detta har absolut (plus andra saker också naturligtvis) bidragit till min syn på att skaffa barn tidigt i livet.
Låter jag bitter i detta inlägg, tycker ni? Eller avundsjuk? Svaret är isåfall: NEJ, på båda frågorna. Dessutom vill jag tillägga att mina föräldrar inte har varit några dåliga föräldrar. Dem har varit bra och är idag världens bästa! Men jag tror att dem hade varit annorlunda med mer erfarenhet av livet och 5-10 år äldre.
Finns det någon som förstår mitt resonemang? Eller rentav någon som är totalt förbryllad efter detta inlägg? Kommentera!
Kommentarer
Postat av: Lollo
Jag är helt och hållet inne på ditt spår! Ingen chans i världen att jag skaffar någon unge innan 30 snåret, det har jag inte tid med...och hur ska jag som knappt kan ta hand om mig själv kunna ta hand om en annan människa?? det går inte!!
Postat av: Jolene
Jag förstår hur du tänker, men jag kan inte vara som du. Jag hade gärna redan haft en unge på tre bast nu om jag fått välja. Jag vet vad jag vill bli, jag är snart klar. Men det saknas barn i mitt liv. Hus på landet (så jag skall bortom 50-skyltarna ;) ) Ge mig en unge nu!
Postat av: masse
jag blir snarare glad..kom du inte ihåg au2? ..den demografiska utveckling är knappast positiv..född barn som bövelen om vi ska kunna bli försörjda i framtiden..fast i dessa finanskriser kanske det e lika bra å skippa alltihop ;)
Trackback
