Sofie

Heeeeej!

Alltså, vilka dagar det har varit. Jag svimmar nästan av lycka när jag tänker på det. I torsdags hade vi förfest hemma på Linnégatan, jag, Tess, Bukis & Annelie. Senare drog vi vidare till Krögers för en öl eller fem. Även Tilda & Martin kom förbi. Och min jobbarkompis+hans vän. Det var en jäkligt trevlig afton. Efter Krögers begav vi oss på efterfest hos Linus. Den höll tydligen på till klockan 05.00. Det kallar jag efterfest!

Morgonen därpå skulle jag befinna mig på tåget, kl 09.09. Jag (vi) vaknade kl 10.20. Bra där! Not. Jag fick eld i röven vill jag lova. Mest oroad blev jag över att Johanna & Anna ville döda mig, rejält. På tåget var Tess gamla ligg schysst och lät mig åka på min förbokade biljett. Gött mos. Väl framme i F-berg blev det förfest & fix. Sedan bar de av in till Varberg och Ledinkonsert. Två termosar var laddade med alkohol. Anna vägrade dock bära väskan genom "kontrollen", så det fick man ju självklart ställa upp och göra. Vakten öppnade väskan, konstaterade att där fanns två stycken kaffetermosar (med kaffe) och önskade oss en trevlig kväll. Hon hade ju verkligen hamnat på rätt ställe. Eller kanske inte. Men vi klagar inte, vi var supernöjda!

Därefter drog vi oss inåt mot första parkett och parkerade oss framför några riktiga Ledin-fans. Det tackar vi för nu. Folk som är halvintresserade hade icke orkat höra min pipa under hela konserten. Det är en sak som är säker. Vi korkade upp framför ögonen på en vakt, men han hade ju inte alla besticken i lådan, så det var absolut inte några problem. Vid halv åtta dunsade af Ugglas ut på scenen och rev av några riktigt fina bitar. Både jag och brudarna blev impade. Mycket bättre än vad vi hade trott. Pricken över det lilla i:et var ju naturligtvis när Andreas Johnson dök upp och sjöng en liten duett med damen ifråga.

Efter Ugglas konsert dök huvudpersonen upp. Alltså. Jag ville verkligen lägga upp detta ögonblick på fejjan, men det går verkligen inte. Jag skriker så oerhört jävla högt, så ni lär bara bli döva. Men jag kan lova att det blev rörelse i publiken. Första låten blev "Du kan lita på mig" och det var ju en fantastisk start om jag får säga det själv. Sedan kom alla gamla godingar på raken och han slängde även in en och annan ny melodi. Lyckan var total! Nackdelen är ju tyvärr bara den att tiden går så jäkla snabbt. Det var med sorg i hjärtat man lämnade Socitetsparken kan jag säga. Men jag har en inre känsla av att han kommer ge sig ut på turné en vacker dag igen. Man tröttnar liksom aldrig. Dessutom är det ju inte helt normalt att typ bli (se) yngre ut för varje år som går.

Efter konserten begav vi oss iallafall till någon park och letade fram vår gömda sprit (fjortisvarning). Sen drack vi en aning och kom faktiskt överens om att en hemresa till Falkenberg kändes helt rätt, jämfört med en utgång. Tro det eller ej, men det var jag som tog upp det förslaget först. Linus kom sedan och hämtade oss, snäll som han var. För detta besvär fick han sex stycken öl och det var väl inte vad han hade förväntat sig, utan det blev en djuuuuuup suck när vi berättade ersättningen. HAHA. Men han hade ändå ingenting annat för sig.

Lördagen började med en tidig morgon. Jag vaknade redan klockan 07.00. Helt normalt. Kunde dock somna om en sväng framåt 9-tiden. Gött. Sedan begav vi oss in till staden för att inhandla nödvändigheter och checka Jojjos gamla dejt. Det var nice! Såg även två kändisar och det gjorde ju inte dagen sämre. Efter detta blev det en minigolf-runda. Själv hade jag inte spelat på ca 5 år. Men det gick lysande för alla tre. Eller vad sägs om resultat som: 37, 40 och 40. Den där 37:an var det jag som kammade hem. Kändes fint. Och en glass blev man bjuden på, som vinst. Kvällen började med grillat, därefter låååång förfest och sedan utgång i Falkenberg. Det var en mycket trevlig dag. Det är ju nämligen inte så jäkla ofta man umgås med de gamla goda brudarna. Man blir lika lycklig varje gång!

Söndagen tillbringades en stund ute på altanen med en mor som tjatade hål i huvudet om nån ny bantningsmetod. Det tyckte Anna var astrevligt. Eller inte, hahaha! Senare begav vi oss hem till Värnamo för att hälsa på folk. Tyvärr var inte en jävel hemma, så vi drog till Max & sedan till Anki en svänga. Sedan blev det hemfärd. Resans citat kläcktes av... gissa?!?!?!? Anna såklart. "Alltså, jag fattar inte vad Fridas föräldrar tänkte på när de döpte henne och hennes bror. Hon heter Frida och han heter Jens. Frida-slida och Jens-mens". Jag finner inte ord. Men vi skrattade soooo in i helvete alltså. Tack, mina älskade brudar. För att ni hjälpte till och förgylla "min" kväll och för att ni helt enkelt är världens bästa vänner!

När jag sedan kommit hem, blev det promenix med "den nya mannen". Alltså. Det finns liksom inte på kartan att man inte kan tycka om honom. Det är bara så. Får jag bestämma själv är jag inte singel resten av den här sommaren, det kan jag ju lova.

Inatt var man sedan tillbaka i nattpatrullen och fick höra både än det ena och än det andra. Denicé är för härlig. Där finns liksom inga spärrar. Alltså, till och med Bukis ligger i lä här. Natten gick iallafall väldigt bra, trots noll sömn igår.

Och nu sitter jag här. Ledig, nöjd och halvt rastlös. Men jag tror jag överlever det ;)

Puss på er!