Sofie

Johanna & David

Jo, grejen är såhär. Idag är det på pricken ett år sedan de träffades. Jag kanske skulle ta och berätta lite om det där. Jo, vi var ute en vanlig kväll på Harrys i kära Värnamo. Jag tror bara att det var jag och Joey faktiskt. Mot slutet blev det lugn vacker musik och jag så åt Johanna att gå och dansa med David: "Jag känner honom sen förr, honom kan du väl dansa med...". Ungefär så. Och det gjorde hon.

Efter detta ville David och hans vänner att vi skulle hänga på efterfest. Javisst, sa Johanna (Som annars hatar efterfester!). Så vi hängde på och hade nog en ganska trevlig efterfest om jag inte minns helt fel.

Efter lite hånglande (Johanna & David) begav vi oss hemåt för att sova. Johanna menade att detta var en engånghändelse. Herregud. Jag hade känt David sen jag var 3 bast och han bodde i Värnamo och hitan och ditan, nej, det var absolut ingenting för henne. Jag blev ju lite besviken såklart, men förstod henne på sätt och vis. David var inte Johannas typ.. hon skulle ha välutbildat kött, storstadsbo och en kille som verkligen vet vad han vill.

Nej, så det blev egentligen inte så mycket mer där. De hördes lite grann sådär (Säkert mer än vad jag vet..). Men Johanna höll fast ett tag vid att "nänänänä, det blir nog ingenting med detta". Och jag lekte psykolog och rådgivare veckorna i ända. Men helt plösligt, en vacker dag, så var det nog ungefär som att vända på ett mynt. Johanna hade insett att fd. Tånnöbor, med jobb i Gnosjö och med en uppväxt i as-stabil familj inte är helt fel.

Sen dess har dem typ inte kunnat hålla sig ifrån varandra. Och lika glada är vi för det. Visst är dom fina?!

Idag vill jag alltså gratulera till ett år tillsammans och att det blir samboliv nästa vecka. (Jag är bara jätterädd att det ska komma kids snart och det vill vi iiiiinte ännu..)


Ta vara på varandra nu och förbered er på en sjuhelvetes inflyttningsfest när jag dyker upp!

Ni är bäst!


Eran Grönis.