Sofie

Såhär lycklig blir man när man träffar på gamla känningar från hemtrakterna:



Cathrine, jag och Helene

Dessa tjejer träffade jag på häromhelgen. Vi kramades och sa "hej" och "vad kul och ses" och sådär. Grejen är att jag tror knappt aldrig jag har pratat med dessa två damer förut. De är två år yngre än mig, vi gick på samma gymnasium, men mer än så är det liksom inte. Nu hade vi helt plötsligt massvis att prata om och det var trevlig stämning helt enkelt. Men varför är det såhär? Mycket märkligt. Skulle jag träffat på dessa damer hemma, så tror jag faktiskt inte vi skulle agerat på samma vis. Tyvärr kan jag tycka. När man träffar en gammal Värnamobo eller Gislavedbo här i staden blir man alltid lika glad. Varför? Jag vet inte, men kanske för att man känner att man har någonting gemensamt. Kanske.


Någon som känner igen sig i detta dilemma?