Sofie

Idag har jag varit på en föreläsning som berörde mig, för en gångs skull liksom.



Tjejen som föreläste har växt upp med alkoholiserade föräldrar. Hon berättade om vilka roller sådana barn kan ta utåt sett, i vårt samhälle. Hon själv växte upp som "den duktiga" och hennes syster spelade rollen som "problembarnet". Lärare märkte ingenting, kompisar märkte ingenting och socialen märkte knappt någonting dom heller. Hennes egna erfarenheter av socialen medför att hon idag har noll förtroende för denna myndighet.

Hon har växt upp i en familj där hon fick ta hand om sina egna föräldrar, där hon ena dagen fick veta att hon var hur älskad som helst och andra dagen näst intill hatad. Hon har burit sin mamma dyngrak in till sängen hundratals gånger och hon bjöd aldrig hem några vänner. För henne var detta vardag. När hon var 15 år flyttade hon hemifrån. Hon ringde hem 10 ggr om dagen, eller åkte hem till föräldrarna dagligen. När hon ringde satte hon kryss i sin kalender, som en bedömning på hur pass dragna föräldrarna var. Ett X för nykter, två X för relativt berusad och 3 X för dyngrak. Hon menar att hon själv var sjuk när hon betedde sig på detta sättet.

Idag är hon runt 30 år gammal, 2-barnsmamma, tillsammans med sin man sedan 15 år tillbaka och frisk. Hon har gått i terapi i två år och menar att det var enda utvägen. Hennes syster anser sig vara frisk, men är fortfarande medberoende. Hon anser att hon inte behöver någon hjälp. Föräldrarna är fortfarande alkoholister. Hon har satt starka gränser på vad som gäller i umgänget mellan dem och sina egna barn. Hennes barn får inte besöka mormor och morfar utan övervakning. Hennes föräldrar anser att hon är helt dum i huvudet angående detta. De menar att hon tar deras barnbarn ifrån dem, deras rätt att få umgås med dem. För några år sedan såg denna tjej sin mamma utanför systembolaget, dyngrak. Hon hade kört bil dit. Tjejen ringde polisen och mamman blev av med körkortet. Detta kallas styrka, skulle jag vilja säga.

Idag lever ungefär en halv miljon barn i ett hem där missbruket är utbrett. Fattar ni? En halv mille, 500 000 barn. Var femte barn.

Ser ni minsta lilla tecken, gör något! Det är tipset vi fick med oss. Prata med personen, fråga hur han/hon mår, lägg dig i, anmäl. Huvudsaken är att man agerar. 

Jag citerar Susanne (föreläsaren): "När jag tittar på mina föräldrar, får jag känslan av ett långsamt självmord".

Ja, det ska bli tufft att ha yrkesrollen som lärare. I know. Men någon måste och jag är en av dem som så jävla gärna vill. Så är det.