Sofie

Jag skulle vilja inrikta mig lite på julen, först och främst. Julen i Tånnö är nog som julen på de flesta ställen skulle jag tro. Men innan julen så nalkas ju alltid Lucia. Och Lucia är något prestigefyllt att få vara både i Tånnö Skola och på Scouterna. Jag fick vara på båda ställena kan jag tillägga.



I Tånnö Skola har man chansen att bli lucia sista året, dvs: 5:an. Jag blev det med dunder och brak kan vi säga. Det gick ca 30 personer på skolan och av dessa hade 27 st röstat på mig. Och nej, det är inte som ni tror, så jävla cool och populär var jag inte. Sanningen är den att jag hade i stort sett tvingat var och varannan liten unge och vissa hotade jag till och med, med stryk. Därmed hade de andra två damerna, Charlotte och Hanna, inte en chans. De fick 2 resp. 1 röst var. Dem hade säkerligen inte väntat sig något annat heller för den delen, dem kände ju mig. Ingen blev förvånad. Huvudsaken var att jag var glad när jag fick bära krona med levande ljus, medan jag svävade fram över golvet i Sveriges minsta gympasal. Vilken feeling!

På scouterna vet jag inte riktigt hur det kommer sig att jag blev lucia. Detta var dessutom året därpå och då var det inte lika intressant längre. Denna framröstning var förmodligen mer befogad, hoppas jag. Möjligtvis satt rädslan för stryk kvar hos många. Vad vet jag?! Men att döma av fotona som finns från denna kväll var det ingen höjdargrej för mig. Stearinet i håret brände och svetten lackade av den enorma värmen från ljusen. Dessutom var det nog ganska "töntigt" att gå lucia när man gick i 6:an. Ja, det måste varit det.

Sedan har vi det här med skolpjäser. I vår skola var det alltid tradition att spela upp en "stor" pjäs på julfesten för alla släkt och vänner (och alla som man känner typ). Denna äran är det endast mellanstadiet som får. Så första pjäsen jag medverkade i var "Mästerdetektiven Blomqvist" (för det mesta var det Astrid Lindgren-grejer). Där spelade jag någon jävla tant om jag inte minns fel. Jag hade ungefär 1-2 repliker att plugga in, så det var ju inget snack om det.




Året därpå däremot, då hände det grejer. När Beirut (läraren) kommer in och berättar att vi ska spela "Pippi Långstrump"-pjäsen. Oj oj oj! Jag knöt nävarna och väntade på vem Beirut hade utsett till den åtråvärda huvudrollen. Skulle det vara någon annan än mig, så skulle hon fått se på fan. Naturligtvis var det jag. Jag är inte förvånad än idag. Inte för att jag är smartare än någon annan, men i den klassen jag gick var det jag som höll låda. Mest och hela tiden. Det passade helt enkelt bara in. Jag var fan som Pippi Långstrump hela jag när jag var barn. Fast en Pippi med glasögon då förstås.

Jo, som vi övade inför denna jävla tillställning. Matte, Svenska och Oä fick lämna plats för repetitioner av denna stora pjäs. Man kunde fan tro att det gällde Dramaten när man tänker tillbaka. Men dagen kom och jag hade till och med flätor som stod rakt ut. Med mitt egna hår och ingen jävla peruk här inte! Det skulle ju vara äkta ;). Varenda jävla ord satt där. Irma (mattanten) hade ju skrutit så förbannat om att hennes dotter, Mabel-Snabel, fortfarande kom ihåg replikerna från denna pjäs (Hon spelade Pippi typ 1985). Coolt, tyckte Irma. Jag också tror jag, så jag övade så in i helvete med hopp om att minnas varje replik vid 30-års ålder. Jag minns inte ett ord idag. Inte ett enda. Men dagen då pjäsen genomfördes kunde varenda unge sina repliker. Vi var ca 15 pers som medverkade. Jag tror att den var runt två timmar lång och det är inte alla barn som kan lära in så mycket text på 3 veckor (typ). Det är Tånnöbarn det, bara Tånnöbarn! Kan tillägga att detta var ibland det roligaste jag gjorde under min tid på Tånnö Skola.

Jag älskade att uppträda inför mina föräldrar och alla andra när jag var mindre. Men den värsta av alla gånger var när Gun Ganekind (Fetto-musik-lärare) hade kommit på att vi skulle ha en musikal som hette John Blund. Hur coolt är det att sjunga barnvisor när man går i 5:an? Förmodligen ganska normalt. Men nej. Jag höll i stort sett käften under alla (12?) låtar under hela konserten. Jag ville demonstrera mot sådana töntigheter. Alla andra klämde i som om det gällde livet och jag tyckte att de var helt knäppa som gick med på en sån här grej. Något vett har dom väl innanför pannbenet? Idag kan jag känna att det var ju för väl att jag inte hade hotat var och varannan med stryk även här, om de skulle sjunga med. Då hade konserten blivit sådär bra.

Oj, vad mycket jag fick ur mig nu. Det var iallafall lite påfyllning om livet som barn i Tånnö. Vi hade trots allt jävligt kul, även om vi var bonna-ungar som knappt visste vad varken McDonalds eller JC var för något. Vi blev som alla andra ändå. Näst intill i allafall.


Fortsättning följer...